1980 startades Rose-Maries alldeles egna kör – Gammbyssa. Upplevelserna kören delat tillsammans har förenat deras liv.
Det är måndag och precis som alla andra måndagar de senaste 42 åren är det körövning för Gammbyssa i kapellet Edelvik. Det är grånade lockar, höga hårfästen och ett sådant där darr på rösten som kräver mångårigt levande. Och som gör att orden i körstycket får ett djup.
–Jag kan komma hit och vara på lite halvbra humör och när jag kommer hem är jag glad i hela kroppen, säger Majvor Risberg som varit med i kören sedan start.
Allt började 1978 då Burträskaren Björn träffade den småländska sångpedagogen Rose-Marie Löfgren. Tycke uppstod och Björn ville att Rose-Marie skulle flytta upp med honom till Skellefteå.
– För att jag skulle flytta upp fick han lova mig att jag skulle få en egen kör, säger Rose-Marie Löfgren Hägglund och ler stort. Björn Hägglund nickar instämmande.
– Men, det löste sig bra för det visade sig att min bror också ville sjunga i kör. Så han raggade upp lite grannar och folk han kände, berättar Björn.
1980 startades Rose-Maries alldeles egna kör, Gammbyssa. Kören växte och konserterna blev åtskilliga. Upplevelserna kören delat tillsammans har förenat deras liv. Både i sången och vardagen.
– Vi har många gånger sagt till varandra att vi vet inte hur vårt liv sett ut om vi inte börjat i Gammbyssa. Vi flyttade hit från Örebro och kände ingen. Men, i och med kören så har vi fått vänner och social sammanhållning. Och alla resor, det är fantastiskt, säger Lennart Edlund som varit med i kören sedan start.
Gammbyssas första resa gick till körstämman i Skinnskatteberg. På ängar med prästkragar och midsommarblomster blev det utomhussång, inför stor publik.
– Tyvärr blev alla matförgiftade, säger Rose-Marie och får ett spontant och högljutt skratt från körmedlemmarna som gärna minns tillsammans med sin körledare.
– Många resor har det blivit. Minnesota 1988 var även det en upplevelse. Amerikanarna var lite pryda och ogifta fick inte dela rum. Så vi fick ”gifta ihop” folk i kören.
De senaste 42 åren haft Gammbyssa haft sina måndagar vikta för körsång. Många sånger och djup vänskap är resultatet.
Gammbyssa har många höjdpunkter. Något som är näst intill heliga stunder är fikapausen. Där blev det under en tid så mycket bakat att Rose-Marie fick säga till.
– Det började ta för mycket tid från själva körövningen. Med att äta alla godsaker och smörgåsar som dukades upp. Då fick vi införa ett fika med endast kakor för att det inte skulle bli en fikaövning i stället för en körövning, säger Ulla Edlund och ler stort.
Under alla åren som Gammbyssa sjungit så har det bara blivit heta diskussioner vid ett tillfälle.
– 1990 skulle vi fira 10 år i nya kläder. Vet ni att körkläder en stor sak? Alla har åsikter. Vi utsåg en allenarådande klädkommitté, för att fatta beslut, om vad vi skulle ha på oss, säger Rose-Marie.
Att koncentrera sig på att idogt öva gav resultat. Under en resa till Veronas körfestival blev Gammbyssa belönade med en pokal. Efter prisutdelningen var det fest på torget med snittar och vin.
– Jag gick för att hämta ta en flaska vin till några av oss. Men se det fick man inte. Så jag frågade om det var okej att hälla upp en flaska vin i pokalen. Och det var det! Efter den resan var det två som blev ett par. Och de är fortfarande tillsammans, säger Rose-Marie och plirar med ögonen.
Gammbyssa har även varit i Liverpool och uppträtt med ett Beatlesprogram. De sjöng på gator, i katedralen och på The Cavern.
Det har varit körresor till Wales, Wien, Ungern, San Marino, Liverpool och Bornholm. Sedan har det varit de där andra resorna. De som letat sig in, mellan och inuti livets färd. I sjukdom, kärlek, barnafödslar och avsked har kören följt varandra. Egentligen skulle de genomfört sin sista konsert i samband med att de fyllde 40 år, med det kom en pandemi emellan, därför hann Gammbyssa fylla 42 år.
– Kören har varit en lika stor del i mitt liv som mina barn. Med den stora skillnaden att de här var svårare att sparka ur boet. Men, nu gör vi vår sista konsert och säger farväl. Det kommer att vara som att dö en smula. Men, man ska sluta när man är på topp, säger Rose-Marie och slår ihop sin pärm med noter.
Klockan är nio på kvällen. Det är mörkt ute. Inne i kapellet uppmanar Rose-Marie basarna att ta toner djupa som en skiffergruva. Joseph Haydns komposition ”Vänskap” med text av Ulla Hornborg börjar att leva.
Något i stämningen säger att det kommer att bli fler än en avskedskonsert. Kanske ses de igen om tio år. Då de gråa lockarna blivit vita och hårfästet är ett minne blott. För deras sång kommer med största sannolikhet att bära livet ut.