”Jag har velat undersöka hur det här samhället format de som växt upp här. Jag har ställt frågan: Vad är Boliden i dig?”, säger hon.
Anneli Rogeman öppnar dörren till Brukshotellet i Boliden. Blicken dras mot den pampiga disponentvillan, för att sedan vandra nerför backen, längs björkallén och vidare mot husen utefter Finnforsvägen.
– Nummer 47, det röda som skymtar där borta. Där bodde jag när jag växte upp. Det är nästan 50 år sedan jag lämnade Boliden nu.
Hon är journalisten som genom åren varit allt från kulturchef på SVT, till redaktionschef på Svenska Dagbladet, grundare av tidningen Vi Läser och medlem i Augustjuryn. På 80-talet arbetade Anneli som reporter på Expressen och fick uppdraget att intervjua Sara Lidman, och i frågorna tyckte sig Sara höra en dialekt klinga. ”Var kommer du ifrån?”, frågade hon Anneli. Och när hon svarade: ”Boliden” blev det tyst.
– Det var som att hon behövde smälta informationen, innan hon sa: ”Vad i fridens namn gör du i Stockholm? Du borde ju vara där. Du borde skriva Bolidens berättelse, och din egen, därifrån”. Det har jag burit med mig sedan dess, för hon hade ju rätt, säger hon.
Nu, många år senare, har hon gjort precis det. Hon har återvänt till Boliden, och skrivit boken Sara Lidman glasklart krävde. I sin hand håller hon ”Mönstersamhället”, samtidigt som barndomens gata breder ut sig framför henne.
– För två år sedan påbörjade jag arbetet. Jag har velat berätta historien om samhället Boliden, om hur det började. Om hur guldet hittades 1924 och hur orten växte fram ur ingenting, ur det som tidigare var myrmark. Men jag har också velat skriva om vad som hände sedan, när gruvan stängde och guldglansen falnade, säger hon.
Resorna från hemmet i Stockholm till Boliden har varit många, och i ”Mönstersamhället” skildrar hon, en utflyttare, orten som bär de egna, skimrande barndomsminnena. Där finns gnistrande snö, sommarens ljus och gruvans ständiga närvaro. Men där finns också klassamhället obönhörligt närvarande, i varenda gata, hus och arbetslag. ”Det finns ett ovanför Finnforsvägen och ett nedanför”, skriver hon. ”Ovanför ligger de fina villorna och allra längst upp disponentbostaden. Nedanför ligger allt annat.”
– Det går inte att skriva den här historien utan att skriva om klass. Boliden är för mig frihet och kärlek, men det är också klass. Klassfrågan går som en röd tråd genom orten, men också i min egen familj. Pappa är född i Medle, från en familj som var flottare och bönder. Han fick anställning på gruvbolaget, och jobbade sig upp till allt högre positioner. Han gjorde en klassresa. Mamma däremot är österrikisk adel, hon har alltid haft det i sig, överklassens självkänsla. Jag har funderat mycket kring de frågorna – vad gör det med oss, att födas in i en samhällsklass? Vad gör det med oss att vara uppvuxen ovanför Finnforsvägen, eller nedanför?
Anneli Rogeman har regelbundet besökt Boliden under arbetet med boken, och då bott på Brukshotellet.
Mycket är sig likt från när Annelis hemadress var Finnforsvägen 47. Vänligheten, gatorna som bildar formen av en solfjäder, luften och naturen. Men lika mycket har också förändrats.
– Bilden av Boliden har blivit mer komplicerad. Gruvbolaget har inte längre hand om samhällsskötseln. I början av 2000-talet placerades en flyktingförläggning här, och människor från hela världen flyttade hit. Det i sig är inget problem, men det innebär att många inte stannar, att de flyttar vidare. Det märks i skolorna, elever kommer och går.
Anneli Rogeman är uppvuxen i Boliden, med en pappa som jobbade för gruvbolaget. Nu har hon skrivit boken ”Mönstersamhället”.
I sina långa samtal med Bolidenborna stötte hon också på något annat, det som alla pratade om – det är inte kommunen, eller bolaget, som äger flest hus längre. Istället är det en kvinna med rötter i Turkmenistan, vars fastighetsaffärer är höljda i dunkel, något som Norran också berättat om.
– Det är svårt att förstå vad som pågår. Jag sökte henne under lång tid, och trodde inte att jag skulle få träffa henne. Tillslut svarade hon, och vi bestämde träff. Men jag blev inte särskilt mycket klokare av mötet eller intervjun, säger hon.
Anneli går utefter Sidtjärn, pratar om badplatsen, idrottshallen och bjudningarna i föräldrahemmet.
– Jag tror på en ljus framtid, det är till exempel tal om att Boliden ska utses till ett riksintresse vilket innebär att kommunen måste ta större ansvar för samhällets underhåll. För egen del har det betytt otroligt mycket att få komma tillbaka hit, och skriva ”Mönstersamhället”. Jag hoppas att boken kommer betyda något för Boliden också.