Språket är vackert och formuleringarna fastnar i minnet. Berättelserna utspelas i Sverige eller i USA. Stämningen är bitterljuv, vemodig, och handlar om familjer, barndom, våld, makt, sex och döden. Återkommande element är vatten, dy, skymning och starka dofter.
Titelnovellen är en barndomsskildring om vännen Hunter. Det som drar människor till staden är vapenfabriken och Gud. Hunters pappa hör till de som har lämnat fabriken och sitter på bänken i centrum. ”En dag orkade en människa inte gå dit hon skulle och vek hon av på en annan väg och så gick hon vidare på den vägen”, skriver Stridsberg som alltid solidariserar sig med de som är kantstötta, lite vilsna, rotlösa, sökande. Det är svårt att förändras, för ”hur långt vi än färdades så var allting sig likt, man bär med sig en värld som lägger sig över den nya världen som en hinna”.
I Familjen lämnar Stridsberg sin kommentar till tiden i Svenska Akademien. Berättaren får en inkallelseorder från ett hemligt sällskap för ”några äldre herrar och ett fåtal damer, alla i samma branta sluttning mot döden, med uppgift att samla och katalogisera ett antal föremål som hörde till kulturen”. Sällskapet har familjeproblem.
Vissa av novellerna är realistiska medan andra är skrönor och balanserar mellan dröm och verklighet. Vi tjuvlyssnar vid divanen hos psykoanalytikern, simmar ut i Botaniska trädgården för att vila i den jättelika näckrosen och får gå in i en död val på turné.