Boken består av en samling texter i en delvis poetisk form. De handlar om möten på resor som hon gjort och bildar ögonblicksbilder som talar för sig själva. Jag ser några viktiga frågor de korta episoderna. Det ena är att hon tappat tron på politiken eller kanske övertron på den, som en lösning av samhällsproblemen. Här pekar hon på förlusten av folkhemsideologin inom socialdemokratin, att det som blir kvar är hyckleriet. Hon vill istället välja att tro på människan, på den enskilda handlingens omätbara betydelse och på ett stärkt civilsamhälle.
Det perfekta plåstret finns inte eftersom det inte finns perfekta sår. Vad händer i ett land där man institutionaliserar bort det mellanmänskliga? Viktigt är också hennes tro på att samtal kan förändra en människa. I ett polariserat samhällsklimat har hon stuckit ut hakan och bjudit in främlingsfientliga till dialog och fått ta kritik för det. Demokrati är inte att alla har samma värdegrund, utan att vi hanterar våra åsiktsskillnader på ett bra sätt.
Det innefattar att vi följer och upprätthåller gemensamt uppsatta regler, men också att vi ibland måste se bortom dem för att medmänskligheten kräver det. Med ord från motiveringen till folkbildningspriset: ”Stina Oscarson låter världen vara så komplex som den är. Hon värjer sig mot tvärsäkerheten och hjälper både sig själv och människor i sin omgivning att förstå och tänka nytt.”