Men 2013 gav Leijnegard ut intervjuboken ”68-orna – var blev ni av, ljuva drömmar?”. Denna höst återkom han med en pejling i nutidens politiska strömningar. Men nu i romanform, med titeln ”Roten till allt ont”.
Aha, nickar vi som minns de rebelliska åren ett halvsekel tillbaka: Han skriver alltså om kapitalismen.
Ett samhällssystem som inte bara hör västvärlden till, utan kan appliceras på riken jorden runt även om man råkar beteckna sig som något annat.
De rika kan alltid vältra sig i pengar, även om bankerna avskaffat dem i pappersform. I ”Roten till allt ont” blir just digitaliseringen medlet att skapa oreda i klassklyftornas översta skikt. I bästa Robin Hood-stil lyckas en okänd skara nollställa de besuttnas konton.
Pengar, som därefter används för att försöka återuppliva näringslivet i tidigare döende regioner. Enligt devisen ändamålet helgar medlen.
Dessvärre skulle nog den gode Leijnegard ha behövt mer styrsel av sina lektörer. Boken blev alltför fladdrig och ordrik. Karaktärerna griper aldrig tag, gestaltningen blir ytlig och bitvis förvirrande.
Vissa inslag, likt den att Arbetsförmedlingen skulle värva arbetslösa till coacher för andra utan jobb, kan ha sin svärta.
Men knappt halvvägs tröttnade jag faktiskt på att göra mer än att bläddra mig fram till slutet.