Han heter Adolf Fredrik Munck och blir kungens stöd, på slottet och i drottningens säng. I ”Två pistoler” (Polaris) har Klas Östergren huggit in på ett fläskben till historia.
Alla som inte somnade under historielektionerna vet att Gustav III gillade teater, ända in i döden. Kvinnor då? Inte lika självklart. I Östergrens version skräms monarken av det lilla han tycks veta om sexualitet. Han tycks knappt veta hur man gör, tvivlar på sin förmåga och tyngs inte bara av att det inte blir några arvtagare gjorda utan också på att han inte ger Sofia Magdalena den kärlek han anser att hon förtjänar.
Annat är det med Munck som vandrat den hårda soldatvägen och har en synnerligen problemfri inställning till kvinnor och sex. Det inser kungen som anförtror sig åt honom och ber om hjälp.
Hur långt sträcker sig den? Blir hovstallmästaren ”bara” ledsagare i sängkammaren eller rent av far till de båda prinsarna?
Författaren låter det vara osagt, även om Carl Fredrik Munck, sedan 40 år i landsflykt i Italien, mot slutet av sin levnad och med aningen opålitligt minne, inte håller det för helt otroligt.
Klas Östergren skriver med ålderdomliga ordvändningar och stavningar. Tidsenligt eller eget hittepå. Man må undra, men väsentligare är att Östergren verkar ha grundliga kunskaper om den tid och de händelser som ”Två pistoler” bygger på och att hans berättarglädje är svår att stå emot.