Romanen har förgyllt mina stunder i läsfåtöljen och jag är fascinerad av dess långsamma och gripande berättande.
Huset som har en så viktig roll i det som utspelar sig är en byggnad för överklassen, med sidenklädda stolar, inglasade bokhyllor och cigarettetuier i silver. Här bodde en holländsk familj som drabbad av tragedier fick lämna sitt hus. Köpte det gjorde Cyril, pappa till syskonen Maeve och Danny. Det fantastiska huset var tänkt som en gåva till hustrun Elna som blev förfärad och fasade för att bo i en så prålig byggnad. När dottern var liten och sonen ännu mindre lämnade Elna familjen för att tjäna andra mindre bemedlade, hon ville vara till nytta och reste till Indien.
Moderns försvinnande blev ett trauma för barnen, speciellt för Danny som nu tydde sig till sin storasyster. Katastrofalt blev livet för dem när pappan gifte om sig med en betydligt yngre kvinna, Andrea, som hade två barn och öppet visade sin motvilja mot den nye makens barn.
”Det holländska huset” handlar om syskonkärlek, om hur Dannys och Maeves relation bär livet igenom, hur de ställer upp för varandra. Dannys hustru retat sig på makens kärlek till sin storasyster. Och när den försvunna modern dyker upp igen, gammal och sliten, blir det komplicerat. Känslorna svallar.
Ann Pratchett skriver enkelt och utan krusiduller. Språket flyter, Anna Strandberg har översatt, och frågan är om man kan förlåta allt. Om tiden gör att vi kan ha överseende med det som gjort oss illa. Eller inte.