Ginzburg föddes på Sicilien men levde i Turin och Rom större delen av sitt liv. Hon var politiskt aktiv som antifascist under kriget tillsammans med sin förste man som greps och mördades, omgift med engelsk professor och mor till fem barn. Essäerna bygger på vardagshändelser ur hennes liv – exilen i Abruzzerna under kriget, nöden efteråt, vistelser i London, om relationer och barnuppfostran, samt skrivandet som yrke.
Kriget och fascismen ligger som en skugga över efterkrigstiden som otrygghet, osäkerhet och melankoli. Den roligaste essän är en bitsk satir över engelsk kultur och mat, där det livfulla, men kaotiska Italien ställs mot ett stelt och inrutat England.
Ginzburg skriver om dygd och moral men moraliserar inte. Tvärtom är hon ofta självkritisk även när hon kritiserar andra, som i essän om hennes andra man som i allt är hennes motsats. Den vackraste texten handlar om barnuppfostran där hon förkastar föregående generations auktoritära fostran som omöjlig.
”Konkret innebär det här att föräldrar måste lära sina barn generositet och likgiltighet inför pengar, mod och förakt för fara, uppriktighet och sanningskärlek, kärlek till sin nästa och försakelse, en önskan om att vara och veta.”
Den här essäsamlingen tror jag passar för läsning i bokcirkel – den är kort, lättläst och har många episoder att fundera kring.