Hennes höstbok heter Slukhål. En uppföljare till den lika korthuggna titeln Rotvälta. Slukhålet är visserligen beläget i Malmberget, där en saknad människokropp återfunnits under pågående rivning av gruvsamhället.
Men ett lika dystert fynd förbryllar polisen i trakten av Kramfors, då instängt i en jordkällare.
Kan det finnas något samband mellan de båda, trots avståndet?
Tove Alsterdals huvudperson i de senaste böckerna är egentligen inte utredare av misstänkta mord, utan en vanlig polis i vardagens uppgifter. Men den relativt blygsamma, eftertänksamma Eira Sjödin visar sig besitta kvaliteter som gör att hon behövs – ännu en gång.
När en äldre kollega, Georg Georgsson, kallad GG, också försvinner, blir hennes engagemang än större.
Kan han ha blivit inspärrad på liknande sätt, och i så fall, vem är den som tycks så hatiska mot de medelålders män som tycks vara måltavlorna?
Tove Alsterdals främsta styrka är, tror jag, gestaltningen av hennes karaktärer. Den blir utförlig och trovärdig, det får ta sin tid att lära känna en människa, ungefär på samma sätt som det gör i levande livet.
Fram och tillbaka kuskar Eira genom terrängen. Till sist visar sig lösningen möjlig. Men är GG fortfarande vid liv?
Säker kan inte heller läsaren vara. Men vi läser villigt vidare till sista bokstaven.
Välkommen åter, Tove – och Eira Sjödin.