Han hade driv. Han hade patos. Nu har han varken det ena eller andra. Han är less på sin fru och har trassliga relationer till åtminstone tre av sina fyra barn.
Russell är pastor i en amerikansk villaförort och en församling där kyrkoherden är arbetsskygg och en karismatisk ungdomsledare får Russ att framstå som mossig. Hans gudstro gör inte tillvaron ljusare och förresten börjar även den svikta.
Den tid han känner sig ur takt med är det tidiga 70-talet, vilket gör Vietnamkriget till ett orosmoln, mer för Russ och hans fru Marion än för äldste sonen Clem som sluppit bli inkallad för att han pluggar på universitet, men nu plötsligt vill sno värvning.
Dottern Becky är en skönhet som plötsligt tar avstånd från föräldrarna av ekonomiska skäl, sonen Perry överbegåvad med narkotikabegär och psykisk sjukdom. Endast nioårige Judson verkar (än så länge …) harmonisk och problemfri. Hustrun, hon som en gång gjorde honom så besatt, stöttar honom, men hon har ju blivit rätt tjock och vänder Russells självömkande blickar mot den läckra, unga änkan Frances.
Svenskättlingen Franzen har än en gång skrivit om en familj med svenskklingande efternamn (i en annan roman hette den Berglund) och som vanligt gjort det på väldigt många sidor, hela 640, med en handling som i grunden är fängslande men vars utläggningar om tro och tvivel ofta frestar till skumläsning. Jag läste den med behållning, men 200 sidor mindre hade gjort ”Vägskäl” ännu bättre.