Men det är helt fel. Under en livstid hinner ingen läsa mer än en bråkdel av allt som ges ut. Ett dagsfärskt exempel för min del är norrbottensfödda Liza Marklund. Om jag minns rätt, är det bara genombrottsromanen ”Sprängaren” från 1998 som jag läst – fram till nu.
I höst har hon gjort något av en nystart med kriminalromanen ”Polcirkeln”. Fem flickor får under sista gymnasieåret göra sitt specialarbete i form av en bokcirkel. De väljer varsin bok som alla ska läsa och diskutera.
Men livet är inte bara böcker. Eller skolan. Även i ett mindre samhälle vid Piteälven och med Robotbasen, där amerikaner och andra sysslar med hemligstämplade militära projekt. Hur de kan umgås med artonåriga flickor går också under radarn. När den tystlåtna Sofia försvinner spårlöst går rykten i olika riktningar. För inte kan väl någon av de andra vara inblandade, eller någon av de övriga lokalborna?
Sofia återfinns först 40 år senare. Inmurad i ett brofäste, med huvudet avhugget. Utredningen måste återupptas. Den lokala polischefen har själv umgåtts med kvinnorna som unga.
Högläsning för någon annan är ett bra test på en bok. Det är några år sedan jag höll mig så vaken i den rollen. Liza Marklund har ett driv i sin story, som de flesta andra nutida svenska författare borde avundas henne, eller ta lärdom av.
Dessutom är ”Polcirkeln” mycket mer än historien om ett bestialiskt mord. Nu är det upp till den som blir nyfiken att ta reda på vad jag menar.