I Giles Blunts ”Arktiska nätter”, Hoi förlag, översatt av Sandra Gustafsson och Lars Rambe, har fyra vänner och arbetskamrater på grund av en sådan hemlighet hel tappat kontakten.
Den sjätte delen om kriminalinspektörerna John Cardinal och Lisa Delorme handlar om mysteriet med flera kvinnor, till synes helt utan samband med varandra, som kedjats fast, drogats, klätts i dunjackor och frusit ihjäl på märkliga platser.
Polisernas försök att utreda brotten varvas i texten med långdragna utdrag ur en anteckningsbok som skildrar en grupp polarforskares vardag och utsatta arbete i ständig kyla. Det är år 1992 och en av dem är kvinna, Rebecca. Hon är, eller har varit, gift med den äldre av männen. När alla jobbar och lever ihop på denna kalla och helt isolerade plats uppstår naturligtvis spänningar. Alla mår inte alls bra. Och en del tar för sig.
I nutid har den sympatiske Cardinal svårt att fatta Delormes sätt att utsätta sig för risker i arbetet när hon utmanar en otroligt fräck och sexuellt utagerande man som hon vill sätta dit för ett mord. Det finns en attraktion mellan de två kriminalerna som gör jobbet komplicerat.
Giles Blunt har skapat en bra story, men han har kryddat med pikanta detaljer för att spetsa till det hela och skildringen av kvinnorna är inte helt sympatisk. Det stör mej. Likaså är hoppen mellan nutid och dåtid knepigt då det tar tid innan man fattar sambandet.