Anton Westman är docent, författare och läkare.
I fiktiva Bjuröbäcken, som är placerat alldeles invid Bjuröklubb, bor Solveig. Hon är sjukpensionär, och har varit det i många år. Livet har varit tragiskt och mörkt. Som ung började hon studera vid Umeå Universitet, men psykisk sjukdom kom emellan henne och en vanlig tillvaro. Hon fick diagnosen schizofreni, slussades mellan vårdinrättningar och alla var överens om att hon var galen, oförmögen till allt.
I Stockholm finns hennes brorson Jakob, journalist på en stor dagstidning. Hela sitt liv har han hört om sin faster, hon den galna, som han inte vågat prata med. Plötsligt en dag, 11 september 2001, försvinner hon från lilla Bjuröbäcken, platsen hon inte lämnat på många år. Hon har tagit flyget till Japan, och sedan gått upp i rök. Jakob måste få veta – var är hon? Vem är hon? Och vad gör hon i Japan?
I romanen "Alla fyrar kring höstens långa kust" är det just där, i Solveigs oförklarliga försvinnande, vi tar avstamp. Berättelsen vävs samman med hjälp av Jakobs reseskildringar och Solveigs egna bandinspelningar och mycket lämnas till läsaren att tolka.
– Jag har skrivit krångligt med flit, den som läser får tänka själv och försöka pussla ihop kronologin. Solveig är en speciell karaktär, hon har hela sitt liv blivit sedd som den sinnessjuka, den utan kontakt med verkligheten. Men i själva verket har hon genialiska drag. På 60-talet förutspådde hon miljökatastrofen, och blockerade bilar i Umeå. Hon förstår saker betydligt tidigare än gemene man, säger Anton Westman.
Det låter som att du känner mycket för Solveig?
– Det gör jag. Boken berättas främst ur Jakobs perspektiv, men Solveig är den verkliga huvudpersonen. Genier porträtteras ofta som äldre män i labbrock, men det kan lika gärna vara en äldre kvinna, en sjukpensionär från Västerbottens kustland.
Anton Westman är docent och läkare, uppvuxen i Sävar. Men hur kommer det sig att han i tio års tid skrivit på en berättelse om sjukpensionären Solveig?
– Jag visste från början vad jag ville skriva om, och det var nationalismen. Sverige och Japan är två starka nationalstater och jag ville undersöka frågorna: vad är Sverige, egentligen? Vad betyder våra rötter och vår kultur? Och sedan klädde jag in det i en knäpp äventyrsberättelse. Men att just det är ett tema är inte så tydligt, och så vill jag att det ska vara, säger han.
Att platsen skulle vara trakterna kring Bjuröklubb var självklart. Han ställde sig frågan: vad är hemma för mig?
– Svaret var tydligt. Jag är uppvuxen i Sävar, men en av mina föräldrar kommer från Uttersjöbäcken vid Bjuröklubb. Där har jag spenderat många somrar, och dit återvänder jag alltid. Det är hemma på riktigt, det är platsen jag bryr mig om. Det ville jag skriva om.
I berättelsen om Solveig, psykosen och hennes brorson ryms också något mer. En kritik mot vården av psykiskt sjuka personer.
– I min roll som läkare har jag mött personer med psykossjukdom. Jag vill problematisera hur Sverige, särskilt förr, bemött de med psykisk sjukdom. Hur de institutionaliserades och avfärdades. I romanen får Solveig en sorts upprättelse för hur hon behandlats genom livet. Det kändes viktigt, säger Anton Westman.