Efter en psykos och hjärncancer vågade Ann-Helén ge ut en egen diktbok om känslor hon upplevt.
På kaféet, på gågatan, i trappuppgången – Ann-Helén såg förövaren överallt, han hade kommit för att slå ihjäl henne.
– Jag kunde inte duscha, inte äta, ingenting. Under en hel dag försökte jag springa ifrån mina demoner, längs gatorna i Barcelona. Till slut fanns bara en lösning, jag måste ta mitt eget liv, innan han kom i kapp mig.
Ann-Helén Andersson, 42, berättar att hon försökte ta in på stans högsta hotell, men där fanns ingen balkong att hoppa från. Hon sökte upp knarkförsäljarna på stranden, men hade inte nog med pengar för en överdos. Till slut sprang hon till broräcket utanför Ikea i Barcelona. Hon skulle hoppa och göra slut på skräcken.
– Då närmade sig en äldre kvinna. Hon sökte min blick och pratade med mig samtidigt som hon larmade ambulans.
Ann-Helén hade drabbats av en paranoidpsykos. Så fort hon kom till sjukhuset och fick medicin landade hon i verkligheten.
Ann-Helén hade bott och jobbat i Umeå som doktorand och universitetslektor och levde i en destruktiv relation, som hon lyckats lämna. Nu hade hon flytt till Spanien, skaffat sig bostad och jobb, men verkligheten kom i kapp.
"Jag hoppas att mina texter ska nå dem som känner sig utanför, som jag gjorde när jag växte upp", säger Ann-Helén.
– När jag vaknade på sjukhuset stod mamma och pappa vid min sida. Min vän hade ringt dem och mina föräldrar tog första flyget dit. Jag följde med dem hem till Arvidsjaur för att läka. Mamma och pappa har betytt allt för mig. De har tagit hand om mig, säger Ann-Helén och berättar att hon mestadels vuxit upp i Arvidsjaur, men föddes i Boden och har bott i Luleå i omgångar.
– Jag var ett ganska ensamt barn. Jag var en bokmal som älskade att läsa. Så småningom flyttade jag till Umeå för att läsa litteraturvetenskap. Jag skrev en avhandling om Kristina Lugn, hon fick själv läsa den. Senare fick jag skriva hennes presentation när Stadsteatern i Stockholm satte upp pjäsen Stulna juveler, säger Ann-Helén och berättar hur hennes intresse för lyrik väcktes:
– I gymnasiet skulle jag analysera Kristina Lugns dikt om lilla Liselott. Jag blev helt tagen. Jag identifierade mig med flickan i dikten, det var som att jag fick en vän och blev mindre ensam. Jag lånade alla Kristina Lugns diktsamlingar. Det var min väg in i lyriken.
Hon drar handen genom den korta frisyren och pekar på ett ärr.
– Det här löper tvärs över hela huvudet, det är efter mina tre canceroperationer. Förut hade jag alltid långt hår.
Ann-Helén är litteraturvetare och har bott och jobbat i Umeå som doktorand och universitetslektor i många år. Nu ger hon själv ut en bok.
Ann-Helén Anderssons historia bär på svåra livshändelser, men livsglädjen har inte fått någon bestående törn. Hon skrattar ofta och säger att motgångarna gjort att hon uppskattar livet som aldrig förr.
Inuti hennes huvud finns en ovälkommen gäst. En cancertumör som är obotlig, men som troligen går att hålla i schack i många år.
Ann-Heléns cancer upptäcktes av en slump. Hon åt tung psykofarmaka efter sin psykos och de gjorde så att hon gick upp 40 kilo. När hon var hos optikern reagerade denne på att ögonbottnarna var svullna. Ann-Helén skickades till doktorn. Svullnaden berodde bara på viktökningen, men röntgenplåtarna avslöjade en elak cancertumör.
Tumören, som sitter i frontalloben, kan ha varit orsaken till psykosen. Ingen vet om den utlöstes av den traumatiska relationen eller av tumören.
Ann-Helén har opererats tre gånger. Den senaste gången var hon vaken.
– Det var som en skräckfilm, men det var för att kirurgen skulle kunna skära bort mer av den ständigt växande tumören. Då jag var vaken kunde de ställa frågor till mig och se så att hjärnan inte skadades. Det gick bättre än jag trodde, en psykolog höll mig i handen hela tiden.
Ann-Helén flydde från ett misshandelsförhållande och flyttade till Spanien. Då drabbades hon av en psykos.
Hon fick diagnosen 2018 och började skriva på liv och död. Ann-Helén har alltid skrivit, men inte vågat lita på att hon var tillräckligt bra.
– Jag har tvivlat på mig själv efter att jag blivit refuserad av bokförlagen flera gånger. Men nu försvann skamkänslorna. Jag fick en förnyad lust att skriva och skickade in mitt manus till bokförlagen tills jag fick napp, ler Ann-Helén och plockar fram ett exemplar av sin bok.
Ann-Helén skriver om svåra saker som självmord, cancerbesked, kvinnomisshandel och tvångsvård.
– Jag har varit med om dessa saker och upplevt känslorna, även om boken inte är helt igenom självbiografisk.
I boken finns också kärleksfulla hyllningar till vänner, vårdpersonalen och Kristina Lugn.
En annan av hennes stora författarförebilder var Kristian Lundberg.
– När jag gick författarskola i Lund skrev jag till honom, jag berättade att jag beundrade hans författarskap. Han gav röst åt alla som inte passade in. Kristian svarade. När jag skrivit klart min bok bad jag honom läsa mitt manus. Han kom med fin kritik och bad själv om att få skriva efterordet, det var stort. När han avled bara ett par månader efter att min bok gavs ut gjorde det så ont att jag knappt kunde sova. Han och Kristina Lugn var mina två litterära kärlekar.
Efter sjukdomarna är jag tacksam för livet och vill berätta för människor som är viktiga för mig att jag tycker om dem.
Ann-Helén säger att hennes prosadikter är som små berättelser, de är ganska enkla till formen.
– Jag hoppas att de ska nå den som är ensam och utanför, som jag när jag växte upp.
Själv känner sig Ann-Helén inte alls lika ensam längre, även om hjärntröttheten gör att hon inte orkar som förr. Hon har många planer. Just nu skriver hon en sagobok om havet.
– Jag är tacksam för att jag fått en andra chans och tänker inte grotta ner mig i självömkan. Jag ska leva livet och njuta av varenda dag.