Monica Lindgren är mycket nöjd årets upplaga av Berättarfestivalen. Två programpunkter som hon är särskilt nöjd med är lördagens final i ”Berättarkraft” och ”Story fight night”, ett slags improviserat ”Berättarbattle”.
Årets Berättarfestival blev en fullspäckad historia – på sju dagar anordnades runt 150 olika programpunkter på tolv orter.
Monica Lindgren, producent för festivalen, tycker att veckan varit lyckad.
– Vi är nöjda med programmen, publiktillströmningen och bredden som vi visade på.
Nordiskt Berättarcentrum stod som huvudarrangör även detta år. Vid sin sida hade man ett femtiotal lokala aktörer. Just detta, att Berättarfestivalen ”byggs underifrån”, är ett framgångsrecept, säger Monica Lindgren.
– Det här är Nordens största berättarfestival, det är vi stolta över. Ingen annan jobbar på samma vis som oss.
Festivalen brukar locka mellan 8 000 och 10 000 besökare varje år. När Norran ringer Monica Lindgren vid lunchtid på söndagen är det ännu för tidigt att säga något om årets besökarantal.
– Jag vet att flera arrangörer har haft väldigt mycket publik, så vi har en förhoppning om att nå åtminstone 9 000 besökare, säger hon.
– Men för oss är kvaliteten faktiskt viktigare än kvantiteten. Många evenemang äger rum i små lokaler, bibliotek eller liknande, där det inte ryms så många personer. Personer jag pratat med har varit väldigt nöjda och sagt att vi har hållit hög klass.
På lördagskvällen äntrade Vasas flora och fauna scen 2 i Sara kulturhus. Det blev ett slags avslutning på hela festivalveckan – även om de sista evenemangen faktiskt ägde rum senare, vid dagtid på söndagen.
Den finlandssvenska poptrion är känd för sina vardagsskildringar, texterna berör ofta hemtrakterna i och kring Vasa.
Robert Herrala, avdelningschef för Nordiskt berättarcentrum, presenterade gruppen.
– ”Vad är det här, ett band under Berättarfestivalen?”, kanske någon undrar. Men vi brukar säga att det går bra så länge berättandet står i fokus. Och så är det ju verkligen med Vasas flora och fauna, sa han.
Tina Kärkinen bjöd på fina sånginsatser. Med i bandet, men utanför bild, är även pianisten Daniel Ventus .
Själv påpekade Herrala att han minsann är född i Jakobstad. Frågan är hur han då reagerade när gruppen småningom dammade av en av sina största hits:
– Jag tror int' jag far till Jakobstad igen, sjöng Mattias Björkas på sin österbottniska dialekt.
Det var också den låten, tillsammans med andra välkända melodier som ”Leevi & The Leavings” och ”Rin Tin Tin”, som lockade flest reaktioner från publiken. Ett annat guldkorn var när gruppen mot slutet övertalades att framföra ännu ett sista extranummer: de spelade ”Nog var han en vän” från första skivan ”Släkt med Lotta Svärd” (2015).
Monica Lindgren är mycket nöjd med konserten.
– Första gången jag såg dem måste ha varit på Trästockfestivalen 2016. Det var min son som drog med mig och det är jag glad för i dag.
– Vi är supernöjda med hela festivalen. Nu ska vi alla landa efter en mycket hektisk vecka, säger hon och skrattar.