Det är en stjärnfylld himmel vi talar om, och nu hade det ju varit fint att kunna nämna varenda en av dessa stjärnor vid namn. Istället får det bli en gemensam hyllning till stråkar, blås och slagverk – ingen nämnd, ingen glömd. Hyllas ska även bandet Mästerskapet och kören bestående av Anna och Simon Åkesson, samt dirigent Ulf Wadenbrandt som leder det hela med säker hand. I andra akten förstärks orkestern av SUS, Skellefteås ungdomssymfoniker, och det är en förstärkning som smakar örongodis.
Nina Söderqvist är kvällens solist, känd från bland annat "Rhapsody in rock" och "Så ska det låta". Hon intar scenen med självklar pondus, glittrar ikapp med paljettklänningen och låter sin kraftfulla pipa riva av allt från ABBA till AC/DC. I mellansnacket skämtar hon friskt om sig själv och diverse artistkollegor, och hon har ett skönt samspel med dirigent Ulf Wadenbrandt.
Det är tokroligt och lätt, samtidigt som balladerna väger tungt. Bonnie Tyler-klassikern "Total eclipse of the heart" får hjärtat att brista och Helen Sjöholm kan väl aldrig ha sjungit "Du måste finnas" med sådan desperation? En påminnelse om mörkret i världen utanför det skyddsrum av toner vi har lyckan att få vara i.
Konserten är i två akter, och båda akterna inleds mäktigt och utan sång. Den första med Strauss ödesmättade "Also sprach Zarathustra", och den andra med ett imponerande Carolaovertyr med hela nio (visst var det nio?) Carolalåtar som bara måste nämnas. Det är briljant och publiken jublar.
Temat för kvällen är typ ”kvinnliga stjärnor”, men någon röd tråd finns inte riktigt och det behövs knappast heller. Repertoaren är som ett garnnystan i olika färger och musikerna leker med nystanet som lyckliga kattungar.
När Nina Söderqvist sjunger "Shallow" med Skellefteås stolthet Simon Åkesson uppstår magi. Därefter är det Anna Åkessons tur att gå på knock med "Knock on wood", och festen bara fortsätter tills det är dags för alla stjärnor att tacka för sig med simply "The best". Publiken sjunger, dansar och håller takten, ivrigt påhejad av Ulf Wadenbrandt.
Den här recensionen börjar och slutar i himlen, för hur skulle himlen kunna vara något mer än musik, dans och glada människor som trivs ihop? Belinda Carlisle, Kristian Gidlund, Gunilla Vikström med flera har sagt det bättre: paradiset kan vara en plats på jorden.