Jens Unosson har skapat omslaget till sin lyrikdebut "Luften som kunde tala".
Jens Unosson är en flitig skribent och hans texter dyker ständigt upp i olika tidskrifter. "Luften som kunde tala" är hans första bok, skriven som en enda lång dikt.
– Jag har skrivit lyrik sedan jag var 13 och nu bestämde jag mig för att göra något av det. Det är inte jättelätt att nå ut med poesi och hitta ett förlag som förstår vad man vill säga, men jag lyckades nästla mig in på Ord & visor, säger Jens och skrattar.
Han beskriver boken som ett "hopkok" av olika teman som vävs ihop mot bakgrund av gården i Lövånger – platsen där han de senaste 20 åren varit självhushållande. Han odlar allt han äter utom säd, och just nu är det hektiskt att hinna skörda innan frosten förstör bönor och kål. Hans sätt att leva är ett ställningstagande, precis som hans skrivande.
– Jag är inget fan av mänsklighetens härjningar. Allt jag skriver är civilisationskritiskt, men i boken har jag skrivit ut civilisationen ur berättelsen och lyfter istället fram andra röster som vi behöver lyssna på: djurens och växternas.
För ett par år sedan gjorde Jens en soloskiva som berör samma ämnen som boken, men som musiker är han nog mest känd från The Spacious Mind – Skelleftebandet som släppt ett stort antal album och turnerat både i Europa och USA. Bandet är i högsta grad aktivt.
– Vi jobbar på som vi alltid gjort men kanske mer i det fördolda. Vi har några skivor på gång och spelade på en festival på Skogsnäskollektivet i Ångermanland i sommar.
Att kunna kombinera kampen för en ny världsordning med lyrik, bildkonst och musik ser Jens som en förmån.
– Det finns mycket man kan ha synpunkter på både globalt och lokalt i den oerhörda omvandlingen av Skellefteå. Jag har saknat kulturella röster som är lite förbannade så man blir glad när man hör några. Jag såg Röda Naglar på Trästock i sommar och det kändes så befriande med arg punk.
Är "Luften som kunde tala" arg lyrik?
– Jag har nog varit argare i annat jag skrivit. Det här är mer ett bittert konstaterande, med slagsida mot det hopplösa. Alla som är insyltade i miljörörelsen går på knäna och vi behöver stötta och avlösa varandra för att orka. Det som gör mig så oerhört ledsen är att det människan ägnar sig åt föröder livet för andra arter som inte har något val.
Jens är med i styrelsen för Skydda skogen, som jobbar för att påverka miljöarbetet på toppolitisk nivå både nationellt och inom EU. Han tror att det kan vara svårt för människor att hitta vägar in i motståndet men upplever också att många är likgiltiga.
– Det känns galet att vi rusar på för att skaffa mer pengar i stället för att verka där vi står och våga utveckla rötter. Vi skulle vinna så mycket och bli friskare både fysiskt och mentalt om vi saktade ner. Vi skulle också behöva bli bättre på att samarbeta och hjälpa varandra. Inte vara som jag, den excentriska ensamvargen som ska klara det mesta själv.
Vad hoppas du på med boken?
– Att den ska nå ut till folk som tänker på liknande vis eller fungera som en ögonöppnare. Sedan finns det ett stort värde rent personligt att ha samlat det här i en fysisk form, ett slags bevis på att man levt och verkat och faktiskt gjort någonting.
Utdrag från "Luften som kunde tala":
Att gå på alla fyra genom blåbärsriset
som björnen
är något annat
I det varandet öppnar sig
dofterna
jag annars missar
Min nos
så effektiv
i gryningsljuset
Sedan står solen högt på himlen
och jag reser på mig,
människa igen