Sara-Vide Ericson är den konstnär som fått äran att inviga Skellefteå Konsthalls första utställning i Sara kulturhus. Utställningen ”Ditch Dance” kommer att hänga i tre månader.
”Flickan kommer till ett kärr. Till skillnad från en myr har ett kärr en tillströmning av vatten och kan vara djupt. Hästen vägrar gå över. Att gå runt är en omväg. Flickan sätter hälarna i sidorna. Hästen vägrar. Mammans tvång blir flickans tvång. Det blir lätt så när ett barn berövas sin vilja. Vi ska över säger hon. Nej säger hästen. Jo säger flickan och hästen gör tillslut det hon måste. Hon lyder. Några steg ut sitter märren fast i ett bottenlöst kärr. Ju mer hon kämpar desto mer sjunker hon. Flickan slänger av sadeln för att göra henne lättare. En flicka är liten. En häst är stor men upp ur kärret ska hon. Det är båda nu, eller ingen. Upp med dig hästjävel skriker hon på högre makt och högre makter svarar. När hovarna bär på strandmarken ger sig hästen iväg i sken. Kvar står flickan med sadeln”.
Ett utdrag ur texten som Karin Smirnoff, författaren bakom trilogin om Jana Kippo, har skrivit till katalogen som producerats till utställningen ”Ditch Dance”.
Genomgående motiv i Sara-Vides samtliga utställningar är hennes egen närmiljö i Hälsingland. Vilda floder, stilla sjöar, bottenlösa myrar, sankmarker och träsk. Men även trä, textil, keramik och jord är återkommande. Ett landskap nära släkt med det västerbottniska. Men ändå inte.
– I Hälsingland finns det en klasskillnad i naturen. Här uppe är det råare. Jag har ofta målat myrar som ett slags brukslöst landskap. Under vistelsen i Missenträsk fick jag lära mig att jag haft fel, här i Västerbotten har man utnyttjat myrarna och lyckats bruka dem, säger hon.
I denna utställning står dock diket i fokus. Också en så kallad ”obrukbar” plats, för att citera konstnären själv.
– Ett dike är en spännande punkt att betrakta världen ifrån, ett utrymme för både kraft och avfall. I diket töms myren på överflöd av vatten, vilket i sin tur gör landskapet brukbart. I ett större perspektiv så är förmågan att tämja ett landskap och leda vatten ett av de äldsta sätten att bygga upp länder, städer och civilisationer, säger Sara-Vide.
Skellefteå Konsthall bjöd alltså in Sara-Vide Ericson till att bo och verka i Sara Lidmans föräldrahem i Missenträsk förra sommaren. Under tre veckors tid fick hon ta del av en litterär exposé, samt ett omfattande program med besök på litterära platser. Bland annat besökte hon Torgny Lindgrens Raggsjöliden och P.O. Enquists Hjoggböle. Residensen innefattade även litterära sällskap knutna till respektive författare.
Under ett års tid har hon sedan samlat på sig ett omfattande material där det färdiga resultatet inte handlar om trakten specifikt. Den tar snarare avstamp ifrån vissa litterära möten och miljöer.
– Jag kände till Sara Lidman innan, men inte läst så mycket av det hon skrivit. Nu har jag plöjt igenom hela hennes livsverk och tar med mig så mycket från det. Även om mina målningar i utställningen inte utspelar sig i hennes miljö – utan i mina hemmiljöer, så finns likheter i våra uttryck. Till exempel har jag de senaste åren lärt mig att vara mer närvarande i måleriet. Råare och ärligare. Det om något kan man ju säga att Sara Lidman verkligen var – och är – i sin litteratur.
Till vänster är målningen ”The Walker”, olja och salt på duk, 230x150 cm. Till höger ”The Storm Within”, olja på duk, 170x120 cm.
Både Sara-Vide, Sara Lidman och Karin Smirnoff berättar om hästar som gått över, eller genom, diken och myrar. Sara Lidman skriver bland annat: ”Dessa diken som skaffade bort survattnet så att till sist en häst kunde gå på den marken!”, i boken Din tjänare hör. I ett flertal av målningarna i ”Ditch Dance” bär huvudkaraktären runt på en sadel. En mindre tavla, vid namn ”Deep Water Horizon” (Olja på pannå, 29,5x34,5 cm) avslöjar varför.
– När jag var yngre ville min häst inte rida ut på en myr eftersom de har instinkter som signalerar när de befinner sig i farliga miljöer. Jag vet inte vad som tog över mig, men jag tvingade ändå hästen ut på myren. Den tvekade igen, men då blev jag alltmer bestämd. Vi skulle ut på myren. Men då trampade hästen djupt ner i gyttjan och började sjunka. Plötsligt kom ett ljud som av en enorm sugklocka som släppte greppet, och hästen kunde trots allt komma loss, berättar hon.
Men i utställningen vet vi inte vad som hände med hästen i myren, det som den lilla målningen föreställer. Den vi istället får följa, på enorma dukar, är en kvinnlig huvudkaraktär. En slags ”Dulle Griet”, som Sara-Vide själv benämner henne, som vandrar genom det enorma landskapet med enbart en sadel under armen. Ingen häst syns till.
– Kanske är hon den man skulle ha kallat för berättaren om det hade varit en berättelse i ord istället för bild. Hon bär en ut- och invänd klänning, höga stövlar och svettig lugg. En typ som antagligen luktar illa. Mer envis än klok, mer seg än modig, berättar hon.
Tankarna förs till filmen Winters bone, Jennifer Lawrence stora genombrottsfilm. En kvinna som vandrar runt i vildmarken – men hon är inte rädd för den. Hon känner den. Hon kan tämja den. Sara-Vides karaktär plöjer genom sjö och myr, ängar och ödemarker.
Eller som Karin Smirnoff skriver: ”Hjälmens öppning är en lins. Genom harnesken kan inga ord tränga igenom. Lansen kan döda en drake”.
Vildmarken är även närvarande i valet av material. En ram är insmord i tjära, och lukten sätter sig i rummet. Dukarna består av bomull, medan andra målningar är skapade på träpannå.
Strukturen i Ericsons måleri är också relevant. Tjocka lager med oljefärg, nästan kakliknande, blandat med tunna, skirare penseldrag. På vissa ställen har hon använt salt för att skapa en yta, på andra en tårtsprits för att få till ängsgräs.
Man får även känna och ta på hennes målningar, vilket inte tillhör vanligheterna.
– Alla sinnen hör ihop. För mig är det självklart att man ska få röra och känna, säger hon.
”Vi läser in så mycket information via alla våra sinnen. Fingertopparna, till exempel, är ju väldigt känsliga. Det är därför det är så viktigt för mig att man ska få röra målningarna”, säger Sara-Vide Ericson.
Bland de monumentala och mer färdigställda målningarna samexisterar också betydligt mindre, fragmentariska, målningar. De ligger utplacerade i lådor och en, vid namn ”A Mother” (Olja, 17x27 cm), är till och med målad på insidan av en byrålåda.
– Vissa minnen behövs inte gömmas, men de behövs inte förstoras heller. De kan få lite mindre utrymme. Det betyder dock inte att de är bortglömda, trots att de legat i byrålådan ett tag, säger hon.
I en annan målning, vid namn ”The Stage” (Olja på duk, 240x160 cm), tronar ett enormt skrivbord där återigen byrålådorna är centrala. Sara-Vide nämner då också ämnen som arv och miljö.
– Man talar ofta om den vilda floden, men det är ju egentligen flodbädden som är den vilda av de två. Den har ju redan bestämt hur allt ska flyta. Precis som med oss människor. Ta skrivbordet i målningen som exempel: på det ligger bland annat bokföring från långt bak i tiden. Personen som rår över det nu är enbart ett pussel i maskineriet som redan är arvet. Senare kommer en ny person ta vid bokföringen på skrivbordet, men arvet har redan bestämt var den personen ska, säger hon.
Återigen kan man hänvisa till Sara Lidmans litteratur – medvetenheten om arvet. Sara Lidman bestämde sig för att äga sitt arv och vara stolt över det.
– Jag har ju verkligen förstått hur hennes litteratur är en form av aktivism. Att hon exempelvis valde att skriva på bondska är ett sätt att föreviga och omfamna sitt arv, säger hon.
Målningen ”In The Distance” till vänster, olja på duk,190x120 cm. Till höger ”Retrieving What's Mine”, olja på duk, 290x190 cm.
Mitt i det stora rummet hänger den största tavlan av alla. Den är 290x190 centimeter, målad med olja på duk, och bär titeln ”Retrieving What's Mine”. Den kommer även ingå kommunens konstsamling.
Den kvinnliga karaktären står på en vildvuxen äng med sadeln bestämt under armen. Blicken är vänd mot oss. Uppsynen är kärv.
– Den handlar om när man till exempel kommer hem efter många år på annan ort, men inte längre känner sig hemma. Att återta det som en gång var det självklaraste i världen men som inte längre känns självklart, berättar hon.
Kanske kan metaforen kring diket väva samman allt. Kanske känns hemmet som en obrukbar plats efter många års sökande på annan, mer uppenbart bördig och frodig, ort. Men om man bara lär sig bruka det, dika ur det och odla det, kanske man också kan lära sig acceptera – och till och med vara stolt över det.
”Om man dikade ut myren växte ett starkare gräs där, ja gräset blev så frodigt att det kunde nära all slags boskap” – Sara Lidman, Din tjänare hör.
Hängningen pågick för fullt. På bilden syns det stora rummet av konsthallens totalt tre rum.
Sara-Vide Ericsons utställning öppnar den 8 september och hänger till och med den 8 december 2021.