Saga Eserstam har hittat sätt att hantera sin nervositet på scenen. "Jag delar ansvaret med publiken", säger hon.
Kulturhusets trappscen känns bastuvarm efter dagens föreställning, men det tycks inte bekomma Saga Eserstam. Hon skuttar ner från scenen, möter upp med ett leende, slår sig ner vid ett av borden där det serverats grötlunch och inleder intervjun med att själv ställa frågorna.
– Jag är nyfiken på människor och har alltid varit det. Det är spännande att lyssna på folk, vad de pratar om, vilka de är och var de kommer ifrån.
Ibland utvecklas lyssnandet till försök att återge och gestalta, något som Saga laborerat med sedan barnsben. I föreställningen ”En Sagalik jul” som hon turnerar med just nu, söker hennes alter egon Mackan, Karin, Cissi och Kirsti efter den sanna julandan. Saga beskriver det som ett lucköppnande där publiken får små glimtar av personerna och var de befinner sig strax innan jul.
– Jag vet inte hur jag fick idén, men jag tänkte väl att i stället för att vara själv på scenen så kastar jag in några kompisar. Jag ville ha flera historier att berätta.
Saga Eserstam: ”I den här föreställningen har responsen varit jättefin. Det är igenkänning, skratt och lite tårar”.
Kompisarna till trots, är Saga ensam på scenen, och hon erkänner att det är lite utmattande. Men hon finner lugn i att flera av karaktärerna har funnits med länge och är lätta att hitta, och hon blir trygg av att ha sin man Hans Ericssons gitarrspel som backtrack när hon sjunger. Dessutom har hon ett tankesätt som tar bort en del nervositet.
– Jag är inte orädd, det är läskigt. Men om jag tänker att publiken också har ett ansvar och att vi gör det tillsammans blir jag inte lika stressad. I den här föreställningen har responsen varit jättefin. Det är igenkänning, skratt och lite tårar.
Föreställningen ”En Sagalik jul” handlar bland annat om julens förväntningar och besvikelser.
För mitt i det komiska är det en berättelse om julens baksidor, om ensamhet och besvikelser. Många har ett komplicerat förhållande till julen, men Saga är inte en av dem.
– Jag älskar julen! Eller kanske inte själva julafton, men allt som är innan. Jag är född i december och det är så mycket spännande som händer då. I skolan var det alltid sång och repetitioner inför något framträdande.
Saga nuddar försiktigt vid barndomen. Hon växte upp i Skelleftehamn som yngst av fem syskon och beskriver sig som ett typiskt "yngstabarn". Musiken har alltid varit en stor del av hennes liv, och drömmen från början var att bli sångerska. Musikaliteten kom från hennes farfar och pappa.
– Pappa spelar saxofon och är en fantastisk sångare. Men han har aldrig utövat det, det är bara jag i familjen som gör det.
Föreställningen om Amy Winehouse och Janis Joplin gör Saga tillsammans med Åsa Granlund Jonsson, Micke Johansson och Hans Ericsson. "Det blir kul att vara flera på scenen" säger Saga.
Saga gick musiklinjen på Anderstorp (här spårar intervjun en aning då gamla ungdomskärlekar kommer på tal), men efter gymnasiet fick hon plats på en teaterutbildning på Urkraft. De hade ett samarbete med Västerbottensteatern och det blev vägen in för Saga, inte som anställd men med små inhopp och korta kontrakt. Saga driver numera en frigrupp i egen regi och producerar föreställningar, utöver det vikarierar hon på en högstadieskola.
– Det är ju samma jobb egentligen, att stå vid katedern och få eleverna att se mig och lyssna på mig. Det är en ny show varje gång man går in i klassrummet.
Saga tycker om att jobba med ungdomar, hon säger att det ger henne framtidshopp. 2008 åkte hon runt i skolor och spelade upp en egenskriven monolog för tjejer i årskurs 8. Den handlade om hur det är att ha en alkoholiserad förälder.
– Jag trodde att jag hade koll på mina känslor och att jag pratat tillräckligt om det. Men det blev en läkande process för mig att komma ut och berätta och se på dem att de förstod att man inte behöver skämmas.
Saga Eserstam har tilldelats Region Västerbottens kulturstipendium för sitt arbete som mångsidig scenkonstnär inom teatern. "Jättekul", säger Saga.
Saga tystnar en stund. När hon själv fick barn började hon förstå hur starkt och svårt ett missbruk måste vara. Hon säger att hon försonats med insikten att alla inte får världens bästa föräldrar, och hon vet att hennes pappa hade varit en bra pappa om inte alkoholen funnits i hans liv.
– Jag kan känna att det är okej, säger Saga.
I oktober fick Saga Region Västerbottens kulturstipendium på 75 000 kronor. I motiveringen står det bland mycket annat fint att hon "ofta använder scenen till att lyfta kvinnors berättelser i både ett historiskt och nutida sammanhang". Och det är precis vad hon tänker göra för pengarna.
– Det blir en ny produktion om musikikonerna Amy Winehouse och Janis Joplin. Jag gör den tillsammans med Åsa Granlund Jonsson, Micke Johansson och min man Hans Ericsson. Det blir kul att vara flera på scenen. Den har premiär i februari och pengarna behövs verkligen.
Hur kändes det att få pris?
– Det var jättekul, jag blev rörd, hedrad och glad. Det är ändå ett kvitto på att det man gör betyder något för några.
Saga uttrycker sig blygsamt, och det där med att hon skulle ha varit popstjärna en gång i tiden vill hon inte riktigt hålla med om. 1998 blev hon sångerska i Darcy, ett indiepopband som hade framgångar under sent 90- och tidigt 2000-tal. Singlarna Perfect, How about me och False alarm spelades flitigt på P3 och ZTV.
– Då trodde vi kanske att vi skulle bli ett stort popband, men äsch, det var kul i alla fall.
Skelleftebandet Darcy med Saga Eserstam, sång, Hans Ericsson, gitarr, Rikard Larsson, bas, Stefan Gellin, trummor, Nils Agnarsson, gitarr och piano.
Samarbetet med en av bandmedlemmarna har fortsatt och pågår än idag, nämligen maken Hans Ericsson. De har bildat familj och Saga tycks tillfreds med sitt liv och konstnärskap i Västerbotten.
Vad är det roligaste med jobbet?
– Helt klart att möta publiken. Det är extra kul att komma ut i de mindre orterna, och jag tror att det är jätteviktigt att teatern och kulturen kommer ut i byarna.
Saga fortsätter turnera med ”En Sagalik jul” ända fram till julhelgen.