Inga Björn och Kristiina Tammisalo blandar komik med akrobatik, trolleri och pantomim.
Denna regniga lördagkväll spelas det hockey i stan och inne på Nordanåteatern råder det ingen brist på lediga sittplatser. Likafullt infinner sig en familjär känsla i salongen tack vare en åldersmässigt bred publik – barn från 7 år och uppåt är välkomna att se föreställningen som arrangeras av Skellefteå riksteaterförening.
Vad bjuds då publiken på? Jo, den kastas in i receptionen på det femstjärniga hotellet Star hotel där det gäller för personalen att hålla skenet uppe till varje pris. Med påklistrade leenden som snabbt urartar och förvrängs till groteska grimaser tar receptionisterna hand om kunderna så gott de förmår. De talar flera olika språk som är mer eller mindre omöjliga att begripa, men de tycks också märkligt nog vara smått panikslagna inför alla former av kundkontakt. Oavsett om de utför sitt arbete eller undviker att utföra det, sker det med en enorm energi och alltid långt över det absurdas gräns.
Receptionists är en spin-off på Chameleon, en visuell teaterföreställning från 2017 där Björn och Tammisalo ingick i ensemblen som kallar sig Kallokollektivet. På Nordanås scen har de enbart sig själva och varandra att förlita sig på och det fungerar mycket väl tack vare samstämmigheten och kemin mellan dem. De har en tajming som är imponerande, då de blandar komik med akrobatik, trolleri och pantomim. Det andas Papphammar, Mr Bean och Carl-Einar Häckner (jag skulle gärna nämna några kvinnliga exempel i sammanhanget men skamligt nog kommer jag inte på ett enda).
Föreställningen är estetiskt tilltalande och håller genomgående en hög nivå. Den är knappt en timme lång och längre än så behöver den inte vara, för även om den aldrig tappar tempo eller gnista har den ett manus som i huvudsak bygger på skådespelarnas charm och skicklighet. Det kräver enormt mycket av dem och de ger verkligen allt de har. Det är alldeles underbart att se men också, till slut, ganska utmattande.
Receptionists har turnerat i Finland, Andorra, Tjeckien och Storbritannien. Det var på en kulturfestival i Edinburgh som delegationen från Västerbotten fick se föreställningen och bestämde sig för att ta den till norra Sverige. Ett beslut de säkert är nöjda med.