Linnéa Wikman jobbar heltid som bibliotekarie på Stadsbiblioteket och Norran får ett möte med henne strax innan öppning. Den 31 maj har hon ett officiellt boksläpp på sin egen debutroman just här och det beskriver hon som minst sagt speciellt.
– Det är konstigt att folk ska komma hit för att lyssna på vad jag har att säga och jag är väldigt nervös. Det är väl jantelagen som spökar. Men det ska också bli jättekul för jag älskar att prata om skräck, säger Linnéa.
Både skrivandet och läsandet har funnits med henne sedan hon var liten, och redan då fastnade hon för skräckgenren. Det började med Dan Höjers samlade svenska spökhistorier som hon blev "skiträdd men besatt av", och som tog henne vidare till Olov Svedelids historiska romaner.
– De innehöll groteska våldsscener och jag mådde så dåligt av dem, ändå ville jag bara fortsätta läsa. Jag tycker om böcker som har ett djup och skapar känslor. Att bli äcklad, förfärad och illa till mods ger mig mer än det glättiga. Jag önskar att jag kunde bli lika rädd av en bok nu som när jag var barn.
Vad gäller Bärarn är Linnéa tydlig med att det är en bok för vuxna. Hon beskriver den som en historisk berättelse från sekelskiftet 18-1900 med fokus på det psykologiska. Den utspelar sig i ett dåtida Västerbotten där en kvinna återvänder till sin hembygd för att rusta upp den gamla familjegården efter föräldrarnas bortgång. Linnéa gör en fri tolkning av myten om Bärarn i den västerbottniska folktron.
– Det var min tjej som föreslog att jag skulle skriva om Bärarn. Jag visste inte vad det var först för jag hade hört andra ord för det, som bjäran och mjölkharen. Myten är inte så skrämmande, snarare lite barnsligt berättad, men det var kul att ha den som inspiration och den gav mig många idéer, säger Linnéa.
Enligt lokala källor användes Bärarn för att dra saker, till exempel mjölk ur en ko, till sin skapare. Bärarn kunde exempelvis skapas av ett garnnystan i nio olika färger, med ögon, näsa och mun av knappnålar. Det krävdes också tre droppar blod från vänster pekfinger och en besvärjelse för att göra Bärarn redo för sitt uppdrag. Kruxet var att den som skapade Bärarn sålde sin själ till djävulen och fick brinna i helvetet efter sin död.
– Boken är skriven i första person och för läsaren uppstår vissa tvivel kring huvudpersonens pålitlighet. Det handlar om sorg, girighet och ondska. Jag har upptäckt att allt faktiskt berör föräldraskap, om än ett förvridet sådant, och det är lite intressant att det blev så. Kanske beror det på att jag själv har barn och det mörkaste för mig och som skrämmer mig mest berör föräldraskapet. Föräldrar som skadar sina barn, inte förmår älska sina barn, gör sina barn illa. Och rädslan att förlora ett barn.
Linnéa hoppas att även de som vanligtvis drar sig för skräck kan vilja ta sig an hennes bok på grund av det västerbottniska och historiska temat.
– Jag vill att boken ska vara lågmäld och smygande men sedan gillar jag att ösa på och chocka med våld. Det är roligt att leta upp det vidrigaste jag kan tänka mig och sedan hitta sätt att uttrycka det. Men jag har full förståelse för att inte alla kommer att gilla det och det känns helt okej.
Linnéa beskriver sig som lustdriven och när lusten kommer skriver hon snabbt utan att fundera så mycket. Sedan läser hon högt för sin tjej, som också är intresserad av skräck och har illustrerat inlagan i Bärarn.
– Hon har hjälpt mig jättemycket och är bra på att ge feedback. Jag vill ha kritik och jag har sagt till henne att skita i om jag blir nedslagen.
Linnéa fick napp på första försöket när hon skickade in utkastet till sitt favoritförlag Swedish Zombie.
– Jag blev helt vansinnig, det var en total glädje och overklighetskänsla. Jag har varit lite rädd för att skriva på fritiden, att det skulle vara slöseri med tid, men nu ser jag det mer som en övning. Jag har fått bekräftelse på att jag kan skriva och är peppad på att fortsätta.
Är du nöjd med din debut?
– Jag är ödmjuk inför att det är min första roman och att jag har mycket att lära. Men ja, jag är faktiskt nöjd, säger Linnéa och ler.