Karin Enberg om familjehemligheten: ”Jag var väl också lite rädd för att höra svaret, tror jag. Men sen så småningom så kom det ju ut”.
Det finns en djup hängivenhet i Karin Enbergs mörka och pigga ögon. Hon utstrålar nyfikenhet och intelligens. Med tryck bakom orden berättar hon passionerat om den unga lärarinnan Vajlett som kommer till Granträskåsen för att undervisa byns barn.
Samtidigt skvallras det om den nyinflyttade postfröken Rut, hon med kortklippt hår, som lever utan man trots att hon är över 35 år. Inte blir det bättre när de frireligiösa byborna börjar ana att passionens lustar lindat sig in mellan Rut och Vajlet.
– Vilken skandalföreställning, säger Karin som är föreställningens regissör och skrattar.
Förutom den hemliga kärleken är det en skildring av en frireligiös by i en tid då det moderna samhället börjar växa fram, samtidigt som starka religiösa traditioner lever kvar. Även om pjäsen handlar om att bryta normer i smått och stort, exempelvis genom att låta barnen läsa Kalle Anka trots att det anses vara djävulens verk, så är kärleken mellan de två kvinnorna det mest centrala.
– Vajlett håller emot för hon tycker själv att det är onormalt med kärlek mellan två kvinnor och tänker att barnen ska tycka att det är äckligt. Hon känner känslorna men vill inte vara annorlunda och agera på dem, även om det hon känner är större än motståndet hos henne själv.
Manuset är bearbetat av Ninna Tersman efter romaner av Karin Alfredsson. Om några dagar har pjäsen premiär på Västerbottensteatern och Karin Enberg står för regin.
– Jag har rannsakat mig själv bakåt och tittat vad jag har gjort för pjäser genom åren och då har jag insett att nästan alla har till syvende och sist handlat om att människor måste få vara den de vill. Inte den någon annan eller normen har bestämt att de ska vara. Så det är liksom det som har drivit mig, inser jag.
Även om pjäsen handlar om att bryta normer i smått och stort, exempelvis genom att låta barnen läsa Kalle Anka trots att det anses vara djävulens verk, så är kärleken mellan de två kvinnorna det mest centrala.
Har du själv haft någon förbjuden kärlek?
– Ha, ha inte förbjuden kanske men kärlek kom. Jag var 22 år när jag träffade Bengt och han var 24 år. Nästa år firar vi femtioårsjubileum tillsammans.
Du får det att låta så enkelt. Har det varit det?
– Det är ju inte så att allting har varit ros och rött för oss heller. Men vi har någonstans ändå känt att det varit och är värt att hänga ihop fortfarande. Vi har alltid stöttat varandra. Jag tror också att eftersom vi försökte bli med barn i så många år. Så… Ja... Vi blev så här.
Karin slår ut med sina händer och lägger sedan ihop dem mot varandra och flätar samman fingrarna i en öm gest och säger:
– När vi försökte bli med barn och det inte hände något, blev vi ännu tätare med varandra. En del går isär i sådana situationer men vi blev närmre varandra.
Efter ett par år gifte sig Karin och Bengt och ställde sig i adoptions kö.
– Vår dotter var bara 8 dagar gammal när vi fick hålla henne för första gången. Jag minns att hon var väldigt snuvig så vi gick med henne och sjöng och sjöng, säger Karin och tystnar.
Hennes bruna ögon blänker till och hennes ordrikedom tar för en kort stund slut.
Karin Enberg: ”Jag har aldrig gått i terapi, utan det är som om mitt arbetsliv varit min terapi”.
Hur har din längtan påverkat dig?
– Längtat har jag gjort i hela mitt liv ända från barndomen. Jag är väldigt duktig på att dagdrömma. Vi hade det fattigt när jag var liten, så dagdrömmandet var ett sätt att hitta på livet som man ville ha det. Jag kände mig ofta som den där lilla fula ankungen som ingen ville ha. Det var någonting där.
Vad var det som skavde?
– Jag tänkte att: ”jag har nog någon italiensk pappa”. För jag håller ju alltid på så här, säger Karin och gestikulerar livligt med sina händer.
– Jag och min pappa var väldigt olika som människor. Så jag hade en känsla av att han inte var min ”riktiga” pappa. Och ja… Det visade sig vara sant. Mina föräldrar hade bestämt att det var bättre att jag inte visste. För att jag och min lilla-syster skulle få samma förutsättningar. Det skulle vara rättvist.
Karin saktar in orden och drar sin mörka lockiga lugg åt sidan.
– Jag levde i en villfarelse. Jag visste att de inte hade gift sig på en gång utan två år efter att jag var född. Men jag trodde att de hade levt i synd då, säger Karin och skrattar till.
– Det tyckte jag var lite spännande och romantiskt så det ingick väl också i mina dagdrömmar. Jag var väl också lite rädd för att höra svaret, tror jag. Men sen så småningom så kom det ju ut. Det började med att min kusin sade till mig att min pappa Bengt inte var min far. Jag minns att jag frågade mamma, när hon stod och hängde tvätt i tvättstugan, om det var sant. ”Vi ska prata om det där sen”, svarade hon. Men det blev inte riktigt av. Jag frågade inte igen heller för frågan var som äggskal.
Karin Enberg berättar: ”Vajlett håller emot för hon tycker själv att det är onormalt med kärlek mellan två kvinnor och tänker att barnen ska tycka att det är äckligt”
Till slut kom sanningen fram till Karin genom hennes farmor.
– Jag var ofta hos min farmor för jag tyckte det var roligt att vara med henne. Vid ett tillfälle när jag var i 20-årsåldern anförtrodde jag henne att jag hade det lite svårt med pengar och då kläckte hon ur sig: ”Din biologiska pappa kan väl betala”.
Farmodern fortsatte med att berätta att den biologiska fadern bodde i närheten.
– Jag fick inte ihop det. Det handlade egentligen inte om att jag hade en annan pappa. Utan det handlade om lögnen, att mina föräldrar inte hade sagt något. Alltså ju längre en lögn pågår ju hårdare blir den. Och min mamma har alltid varit otroligt rättfram. Jag fick inte ihop livet. Hur kan hon som alltid tycker man ska säga saker rakt ut, ha varit med och bestämt det här.
Hur var dina känslor?
– Åt alla håll. Just det där med att förstå. Det är en sak att vara logisk. Att veta att så här är det nog. Så här går det till och så här har vi tänkt. Men det är ju en helt annan sak hur du får med dig känslorna i detta. Eller om du kan stänga av dem, en stund i alla fall. Men det kommer i kapp och det tror jag är bra. Men jag har aldrig gått i terapi, utan det är som om mitt arbetsliv har varit min terapi.
Karin börjar, kort efter att hon fått veta sanningen, att arbeta som en skådespelerska i den fria teatergruppen Teater Nio och när hon ska ha sin första premiär ”Haifa brinner” sitter hennes mamma och pappa i publiken.
– Så hade jag en replik som var så här: ”Så ni är inte mina riktiga föräldrar?” Där satt min mamma och pappa. Men de sa fortfarande ingenting om att de hade förstått att jag nu visste.
Karin Enberg är i Skellefteå för att regissera Vajlett och Rut” som har premiär i dagarna.
När kunde du för första gången prata med din mor om deras val att hemlighålla vem som var din far?
– När min pappa blev sjuk då erkände hon att de gemensamt beslutat att jag inte skulle få veta. Min pappa Bengt hade sagt att det var fel beslut. Hon erkände också att det var hon som övertalat honom om att det bästa var att jag inget fick veta. Då berättade hon även om hur hon träffat min biologiska pappa.
Karin dricker upp det sista ur sin kaffekopp och fortsätter att dela med sig.
– När mamma var nyexaminerad barnsköterska jobbade hon i en familj på Sankt Eriksgatan och i samma hus som hon jobbade hade en ingenjör en lite firma. Så de träffades och blev väl förälskade i varandra helt enkelt. Hon var 18 år han var 28 år. När hon förstod att hon var med barn så berättade hon det för honom och då säger han: ”jaha, jag är redan gift, har två barn och ett tredje på väg”. Det var ju en fullständig chock för henne och en skandal på den tiden. För när man var 18 år, som min mamma var, då var man inte ens myndig.
Karins mamma blev tillsagd av barnavårdsnämnden att om hon skulle få behålla barnet var hon tvungen att ha en god man. Vilket hennes sju år äldre syster blev. Så småningom började Karins mor att arbeta på posten där hon träffade den man som Karin alltid kallat för sin far.
– De blev jätteförälskade men hans familj tyckte att det var ett enormt nerköp att han träffat en kvinna som redan hade ett barn med någon annan. Han var dessutom deras enda pojke.
Har du träffat din biologiska pappa?
– Nej, jag var på bouppteckningen och fick träffa två till som var liksom jag – utanför. Han var en sådan charmör och ville väl att livet skulle vara roligare än det var. Så jag har flera syskon. Jag har träffat min halvsyster Margareta som är född samma år som mig. Det var jätteintressant att träffa Margareta. För jag har alltid tänkt att jag är så himla lik min mamma. För det är jag. Men Margareta och jag var också väldigt lika.
Har du kunnat försonas med din biologiska fars agerande?
– Nej. Så fort jag fattade någonstans att den här karl är inte intresserad av mig, då var jag inte intresserad av honom heller. Om jag inte duger åt dig så duger inte du för mig heller. Jag har en sådan sida. Sedan var jag nog arg på min mamma och pappa för att de inte hade sagt något. Men det lyckades jag komma över.
Ellenor Lindgren och Sanna Kreppler har huvudrollerna i kärleksdramat ”Vajlet och Rut”.
Hur har detta påverkat dig?
– Jag skulle säga att jag har lärt mig jättemycket av min mammas och pappas äktenskap. Sedan har mitt yrke medverkat till att jag utvecklas till den jag vill vara och inte den någon annan har bestämt att jag borde vara. Många människor kan inte bli det de vill vara. Alla är beroende av hur vi blir bemötta. Det kan avgöra vilket annat steg vi tar och hur vi vågar leva. Jag har en jättekappsäck. Men jag tänker inte låta den tynga mig. Mina känslomässiga kunskaper kan jag istället använda mig av varje dag i mitt arbete som regissör.
Var finns försoningen i föreställningen om Vajlet och Rut?
– Att de faktiskt till slut, trots alla hot, lyckas komma vidare i sin relation. De är kvar på samma ort i samma by och fortsätter sitt liv där. De kan fortfarande inte öppet visa vilka de är men känslomässigt får de varandra. De flesta historier är inte rosenröda. Allting blir inte jättebra. Men det kan bli någorlunda bra. Vajlet och Rut lever i en tid där homosexualitet är ogudaktigt, skamligt och osmakligt dessutom i en frireligiös by i 50-talets Västerbotten. Men deras kärlek är så stark att de väljer att ha varandra i hemlighet i stället för att inte ha varandra alls. Jag tänker att det är ett realistiskt och fint slut.