Amanda Ginsburg sjunger visjazz och brukar sägas förvalta arvet efter bland andra Monica Zetterlund.
Amanda Ginsburg har förutom mångas hjärtan vunnit flera Grammis, den första 2019 för debutalbumet "Jag har funderat på en sak". I april kom hennes tredje platta, "Tur att jag kan skratta", där hon med sina låttexter fortsätter blanda värme med syrlig självdistans i en visjazz som andas både nostalgi och samtidskänsla. Det brukar sägas att hon förvaltar arvet efter älskade ikoner som Monica Zetterlund, Beppe Wolgers och Olle Adolphson.
Att Amanda Ginsburg tagit en självklar plats på jazzscenen blir tydligt under söndagens releasespelning på Sara kulturhus. Det är fullsatt och publiken är i blandad ålder. Hon förtrollar oss med sin klara smekande röst och med musikerna Filip Ekenstubbe på piano, Snorre Kirk på trummor och Anders Fjelstedt på kontrabas kan vi bara luta oss tillbaka och njuta. Känslan blir som att ligga på en brygga en solig sommardag med vattnet gungande under sig. Det svänger stillsamt men bubblar under ytan, och trots att det musikaliskt låter helt perfekt blir det aldrig tråkigt.
Amanda Ginsburg på Sara kulturhus med sina musiker: Filip Ekenstubbe på piano, Anders Fjelstedt på kontrabas och Snorre Kirk på trummor.
En höjdpunkt som måste nämnas är när Amanda Ginsburg pausar sin största hit "Havsmelodi" och ber publiken sjunga med henne i en allsång. "Vad fint det blir här i Skellefteå när ni sjunger skimrande med sje-ljud", säger Amanda och ler. Det är bara ett exempel på hur personlig hon är både i sina mellansnack och i sina jordnära texter. I just "Havsmelodi" briljerar musikerna och jazzar loss ordentligt i en lång improvisation. Då är det ståpäls allover the place.
Amanda Ginsburg på Sara kulturhus med sina musiker: Filip Ekenstubbe på piano, Anders Fjelstedt på kontrabas och Snorre Kirk på trummor.
Det är glada ansikten i publiken och stående ovationer. Nostalgi och en skön stund på bryggan tycks vara precis vad Skellefteborna ville ha av Amanda Ginsburg den här kvällen. Kanske hade någon önskat sig lite mer svärta, men många kan nog snarare känna att det finns tillräckligt av den varan i världen just nu. Jag är en av dem.