Tjejerna i Street Grön är vana dansare. "Emelie är världens bästa danslärare", säger de.
Det är samling i stora danssalen för tjejgänget i Street Grön, och de slår sig vant ner i en ring på golvet runt Emelie Hedlund. De flesta av dem har övat dans i flera år, och några har haft Emelie som lärare sedan 2018 då hon började sitt arbete här.
– Skriv i tidningen att Emelie är världens bästa danslärare, säger någon och får medhåll av de andra.
Emelie ler och blir lite röd om kinderna. Hon berättar att när hon var barn och sökte till Skellefteå dans- och balettförening var föreningen inte lika stor som nu, och hon fick vänta några år innan det fanns underlag så att hon kunde börja. Hon var i tioårsåldern.
– Då höll jag på med alla möjliga sporter, men när jag var tolv blev allt tråkigt utom dansen. Jag fastnade för det lekfulla och att få utlopp för känslor, att få uttrycka sig till musik genom dans.
Senare kom Emelie med i dansväxthuset, och när det blev dags för gymnasiet valde hon Piteå där det fanns ett dansargymnasium.
– Min pappa bodde i Piteå, och så hade danslinjen en lärare från England som jag kunde lära mig mycket av.
Emelie Hedlund utbildade sig i dans på bland annat Stella Mann College of Performing Arts i Bedford. "Det påminde om teveserien Fame", säger Emelie.
Det var också i England hon hamnade efter studenten, då dansdrömmarna tog henne till Stella Mann College of Performing Arts i Bedford. Emelie ville hålla på med jazz och musikal, och många av skolans lärare hade dansat i kända musikaler och bakom kända artister. Som första svensk tog hon sig in på skolan.
– Det var spännande, men hårt. Första dagen hade vi audition i stepp och jag hade aldrig haft på mig ett par steppskor. Vi skulle göra tapsprings över golvet och alla andra kunde utom jag, från lilla Skellefteå. De sa: "show us your tricks" och folk gjorde volter och jag tänkte bara 'herregud'. Men jag höll ut i tre år.
Emelie skrattar, men ju mer hon berättar om skolan desto värre blir det.
Emelie Hedlund gick dansskola i England. "Jag kan fortfarande få tillbaka känslan i kroppen, ångesten och stresspåslaget", säger hon om den tuffa tiden.
– Det var tävling varje dag, varje klass var som en audition och det gällde att vara bäst. Lärarna hade favoriter och var inte blyga med det. Det var väldigt knäckande, jag grät innan skolan, på skolan och efter skolan. Ibland på en övning kunde allt bli black och de pausade musiken och sa: "nu måste vi göra om för Emelie gjorde fel".
Hur stod du ut?
– Jag är tålmodig och när jag påbörjat något vill jag fullfölja. I grunden har jag nog ganska bra självkänsla och mycket rinner av mig, som när jag blev kallad till rektorn och det var en massa snack om dieter. Det kunde också komma små glimtar av beröm ibland och när jag fick höra att jag hade gjort något riktigt bra betydde det så mycket och jag ville fortsätta. Det var som ett destruktivt förhållande som inte fungerar.
Emelie säger att det var målet att bli musikalartist som fick henne att våga satsa på dansen. "Viljan blev mod", säger hon.
Emelie hade ett tydligt mål att bli musikalartist och stå på scenen bakom artister, men under åren på skolan tog hennes väg en vändning.
– Det blev knas för jag var där för att dansa jazz, men nu älskar jag att dansa street för det var på dom lektionerna jag kände mig trygg. Vi hade en trygg lärare och jag fick det högsta betyget i street, så jag kände att jag kanske kan bli bakgrundsdansare.
Men när de tre åren var över ville Emelie bara hem. Hon jobbade på Max i Skellefteå samtidigt som hon sökte scenjobb via en scenjobbshemsida. Så småningom hamnade hon på Teneriffa som aktivitetsledare och underhållare.
– Det var jättehärligt. Jag var mest i barnklubben och där fick jag känna hur det är att jobba med barn på ett glatt och nästan överdrivet sätt. Jag var också den där jobbiga som gick runt poolerna och pratade alla språk, eller alltså jag låtsades kunna, säger Emelie och skrattar.
Stegen sitter för dansgruppen Street Grön.
En vacker dag ringde Emmy Gustafsson Wass från Skellefteå dans- och balettförening och frågade om inte Emelie kunde tänka sig att komma till dem och undervisa dans. Hon tackade ja, och nu har hon jobbat för föreningen i snart sex år. Varje vecka träffar hon runt hundra elever i danssalen.
– Jag har lärt känna mina elever och de har blivit min inspirationskälla. Jag brinner för att få dem att känna sig trygga i danssalen för då finns det så många möjligheter.
Hur gör du det?
– Jag tror att jag är ganska filterlös. Jag är mig själv hundra procent, lite silly, så att de känner att här är det fritt. Det är viktigt att inte vara sträng. Jag söker alltid det positiva och deras styrkor.
Streetdance är framför allt breaking och hiphop, och det är en hel del steg att hålla reda på.
Tjejerna i Street Grön svettas och pustar men innan de kör igång igen kollar någon på klockan och utbrister:
– Åh nej det är bara en halvtimme kvar.
Emelie skrattar.
– Det där är ett gott betyg, säger hon.