Karin Holmgren, 1:e arkivarie på Folkrörelsearkivet i Västerbotten.
Kylans järngrepp om Skellefteå hindrade inte Västerbottensrummet i Stadsbiblioteket att fyllas med folk inför föreläsningen Maja och Anna - en kärlekshistoria.
– Den här historien var undangömd i ett arkiv, men också undangömt privat, säger Karin Holmgren från Folkrörelsearkivet i Västerbotten.
När Maja Beskow anlände till Umeå under 1900talet var hon 23 år gammal och skulle vikariera som teckningslärare på Umeå högre allmänna läroverk. I lärarrummet fanns bara män och i skolbänkarna satt det bara pojkar.
– Alla kan känna igen sig i att vara ny, säger Karin Holmgren och visar en arkivbild där Maja håller sig lite i bakgrunden från de andra manliga lärarna. Det skulle dröja över två decennier innan hon fick sin första kvinnliga kollega.
Maja blev snabbt respekterad och omtyckt. Privat spenderade hon tid med väninnor och i dagböckerna kunde Karin Holmgren skönja att en person började sticka ut. Anna Åfeldt beskrivs först som för intelligent och för erfaren för Maja men med tiden beskrivs Anna som "full av skimrande solljus".
Karin Holmgren pusslar ihop korta och konstaterande fragment ifrån almanackor och dagböcker. Majas små annotationer är sprängfyllda med inre liv.
”1901-04-12 Anna sjöng. Ljuspunkten.
1902-01-20 Stjärnan lyste på Anna och mig. Månskenspromenad.
1902-03-27 Villrådighet. Ånger och gråt.”
Anna Åfeldt ler mot kameran, bakom den står Maja Beskow
Hoptejpat och bortglömt i ett arkiv, loggat som "böcker", dolde sig fem år av intensiv kärlek. Deras uppbrott lämnar Maja så förkrossad att hon blir inlagd i två månader hos den då kända nervdoktorn Ernst Westerlund i Enköping.
Sex år senare möts de av en slump på tågstationen i Långsele. Majas tidigare nyktra och korthuggna loggar bryts till vad som liknar en scen ut ett kostymdrama, med replikskiften och darrande händer.
”Jag kände mig som en som avsänt en pil mot en andres hjärta och luften darrade kring den”, skriver Maja om när hon avvisar Annas närmanden.
Maja och Anna skiljdes åt för gott och 25 år efter Majas död överlämnades hennes dagböcker av kyrkoherden och gode vännen Karl Gunnar Grape till arkivet. Där låg den förseglad, tills Karin tog upp deras historia till ytan.
Karin Holmgren, 1:e arkivarie på Folkrörelsearkivet i Västerbotten, berättar om en kärlekshistoria som nästan glömdes bort.
– Jag tror att Maja ville att den här historien skulle berättas när samhället var annorlunda, säger Karin Holmgren.