”Sara Lidman formulerade sin livsuppgift när hon var 18 år. Har du formulerat din livsuppgift?”, inleder Ellenor Lindgren med att fråga de personer som sökt sig till Sara kulturhus för att hylla författaren som med sitt poetiska språk och unika sätt att använda orden blivit en av de stora språkkonstnärerna i svensk litteratur.
Susanne Sundqvist Bergkvist sjöng och berättade om ”Världshavets barn” och gav tillsammans med Pop-up-kören nytt liv till Sara Lidmans texter.
Lejonmyren, som bildats just för att fira 100 åringen, bjöd på storstilad sydafrikansk jazz komponerad av Abdullah Ibrahim.
Ingeborg Löfgren, universitetslektor i litteraturvetenskap vid Litteraturvetenskapliga institutionen gav en föreläsning om Sara Lidmans sätt att bearbeta och belysa ”Sam-vettet” i olika perspektiv, genom världen och egensinnet.Författaren, agitatorn, väckarklockan och hedersdoktorn firades under två timmar med vördnad och uppskattning.
Ellenor Lindgren och Robert Tedestedt, som höll i evenemanget, har båda personliga relationer till Sara Lidman.
– Hon är en person som gjort avtryck för mig personligen, efter så många möten. Jag har svårt att finna någon med samma utstrålning. Som gammal journalist har man erfarenhet av att ibland ställa dumma frågor. När det gäller Sara var det enda rätta att lämna över ordet till henne, för då blev det jävligt bra, säger Robert Tedestedt och skrattar.
– Jag har ju inte träffat henne personligen så det är jag lite sur över, säger Ellenor Lindgren och knuffar Robert lätt i sidan för att fortsätta berätta om sin Sara.
– För mig är hon en förebild som människa. Både som en stor konstnär och det otroliga engagemanget hon hade för andra människor. Som folk säger: ”Var har hon inte varit”. Jag tycker att det är roligt att sprida kunskap om henne. För det är fortfarande många som inte vet så mycket om Sara Lidman, säger Ellenor.
Vad är det viktigaste som ni tycker att man ska veta om Sara?
– Att läsa böckerna. Hon hade ordning på bokstäverna, säger Robert.
– Jag tycker också att det är viktigt att även känna till henne som aktivist. Att förstå att hon var delaktig på så många plan, hon gjorde så mycket. Det är bredden som vidgar synen på henne. Sammanhållningen av Saras livsverk är imponerande, avslutar Ellenor.
Skelleftebygdens Berättarförening gav ”En väv av röster, ett collage i treklang” och ett nyårstal med utgångspunkt från Sara Lidmans texter. Här delar ur talet med ord som dröjer sig kvar.
”Byn är en del av världen, lufthavets vindar erkänner inte några nationsgränser. Såvitt man bor i en by måste man bry sig. Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om ska man vara där och kämpa för hela sitt väsen. Att allt levande håller ihop genom tusen strider och smekningar.
Vi som bor i byar runt om i världen. Såvitt man bor i en by så måste man bry sig. Hur kan vi bry oss nu? Väckarklockan har ringt för länge sedan. Vi måste kämpa med hela vårt väsen. Det är dags att gnistra. Så låt oss förundras av norrskenet som dansar över himlen. Låt oss fångas av eldens lågor, av hettan och kraften. Låt oss njuta av musiken, klangerna, tonerna som tar oss högt ut i rymden och bär oss ut på haven.
Ring klocka ring, det nya året in. Det nya året ligger framför oss orört. Vilka avtryck kommer jag att göra 2024? Vilka avtryck kommer du att göra? För såvitt man bor i en by så måste man bry sig. LEV!”
Hela publiken och alla medverkande ställde sig upp och sjöng ”Ja må hon leva” för bygdens alldeles egen stolthet – Sara Lidman. Den varmt kärleksfulla tillställningen avslutades sedan med tårta och skwallerkopp.