Amandreas Norman: ”Då min identitet är queer var det inte helt enkelt att växa upp i Burträsk. Min värld av queerhet var liten och det fanns inga samlingsplatser eller grupper där just queerheten var det som förde samman. Det hittade jag i Uppsala”.
Efter tio år i Uppsala har Amandreas hunnit med att studera såväl kulturentreprenörskap, genusvetenskap och skådespeleri. För hen blev flytten till studentstaden ett sätt att närma sig själv.
– När jag flyttade från Skellefteå till Uppsala så blev det en lättnad för mig. Här kan jag leva som den jag är. Då min identitet är queer var det inte helt enkelt att växa upp i Burträsk. Min värld av queerhet var liten och det fanns inga samlingsplatser eller grupper där just queerheten var det som förde samman. Det hittade jag i Uppsala.
Hur var din uppväxt i Burträsk?
– Lite isolerat, men samtidigt idylliskt. När jag pratar med andra människor som bor i större städer så har de hunnit med mycket mer än mig. Både bra och dåligt. Jag har inte hunnit festa och knarka. Vilket såklart är bra. Det är svårt att hinna med allt sådant när bussen bara går två gånger per dag. Men däremot kan jag reflektera över att jag har en större självmedvetenhet än många i min ålder, för jag har hunnit med att reflektera. Jag satt mest hemma och chattade med likasinnade på olika forum och kan inte påstå att jag gjorde några stora satsningar för att öka mitt sociala liv i Burträsk som tonåring. Vilket troligtvis berodde på att det var för få som jag i Burträsk.
Under Amandreas tonårstid debatterades det könsneutrala pronomenet – hen. Ju mer ordet användes desto högre blev debatten som 2012 intensifierades för att även handla om könsroller och barnuppfostran. 2015 gjorde Svenska Akademins ordet officiellt och debatten lugnade ner sig.
– Bitvis kändes det som om hela min existens blev en politisk fråga och det är svårt för en tonåring att förhålla sig till. Men så är det i en queeres vardag. Mycket har hänt sedan jag flyttade.
Amandreas understryker att även om hen är ett mer accepterat pronomen så finns det mycket kvar att göra.
– Självmordssifforna bland queera ungdomar är fortfarande skrämmande höga. Skellefteå hade i alla fall då jag var tonåring en mycket bristfällig queerkompetens inom ungdomshälsan och helveteslånga BUP köer. I realitet har jag ingen aning om hur det är att vara ungdom i Skellefteå nu och jag har ingen kontakt med någon tonåring som kan förtälja om tillvaron. Men vi befinner oss i en politisk situation som är stadigt bakåtsträvande och konservativ. Det kan mycket väl vara så att barnen har det sämre 2024 än vad jag hade det.
Amandreas Norman växte upp i Burträsk och flyttade till Uppsala för att studera i 20 års åldern:
Ett starkt minne av gemenskap som Amandreas har från sin uppväxt är när hen var på ett teaterläger och fick möta ordkonstnären Per Erik Vikström som livfullt berättade om vittran och andra väsen.
– Han berättade i all enkelhet så levande. Vi satt där, grillade korv över öppen eld, kurade och lyssnade. Det var en stark upplevelse.
Amandreas fortsätter med att engagerad beskriva teaterns rum som en plats i samhället för dem som inte känner att de passar in.
– Jag tror att teatern fångar upp personer som har svårt att identifiera sig med samhällets norm, för genom teatern kan man leka med och kritisera normerna och det kan vara väldigt frigörande. Berättartraditionen infiltrerar inte bara vår konst utan även våra samtal. Västerbottningen kan göra en intressant berättelse av allt från stora livshändelser till småaktigt skvaller.
Amandreas Norman spelar Fleur de Lys i Ringaren i Notre Dame som var en av Västerbottensteaterns sommarteatrar 2015-2016.
Vad har Västerbottensteatern betytt för dig?
– Mycket, för det är här jag hör hemma. När jag efter gymnasiet fick göra praktik på Västerbottensteatern hade jag tidigare aldrig känt mig fullt ut respekterad för den jag är, men det blev jag där. Jag har aldrig mött någon annan bransch som är så fin. Därför måste jag jobba med teater.
För att få möjligheten att närma sig scenen sökte Amandreas ett stipendium av Sammes Stiftelse. Hen blev en av de fjorton stipendiaterna som fick dela på 400 000 kronor. Vilket gjort det möjligt för henom att under sommarmånaderna skriva sin första egna berättarteater med titeln – ”Vittra”.
– Den är helt klart inspirerad av Per Erik Vikström berättelser om vittror. Osynligt folk som vittror tror många på. Man ska akta sig för vitterstigar för om du går i vägen för en vittra blir hen lätt kränkt. Och du vill inte bli ovän med en vittra. Ber en vittra om att du ska göra något då bör du göra det annars kan det gå illa.
Amandreas skrattar när hen berättar om de övernaturliga väsen som enligt sägen bor under jorden i en parallell verklighet med människorna.
– Själv tror jag ju inte på detta men jag fattar att folk gjorde det förr i världen. Om du bor mitt ute i ingenstans och det händer tråkiga saker vill man ju gärna ha en förklaring. Vittran blev en förklaringsmodell som gav både tröst och spänning. Antingen ber du till Gud eller så blidkar du vittran. Som sagt, jag tror inte att det bor oknytt i skogen, men tycker det är roligt att underhålla tanken.
Amandreas har fått ett stipendium av Sammes Stiftelse i Skellefteå. Vilket gjort det möjligt för henom att under sommarmånaderna skriva sin första egna berättarteater med titeln – ”Vittra”.
Hens pjäs ”Vittra” är skriven som en klassisk skräckberättelse med mycket humor.
– Mitt hopp är, om den nu blir uppsatt, att den ska locka en teaterovan publik. Tänk att få använda scenrummet för att skrämmas. Små vittror som springer runt i salongen. Rätt var det är så blir du blir du blåst i nacken. Ha, ha.
I september börjar Amandreas på en ny utbildning – Internationellt masterprogram i teatervetenskap och performance studies vid Stockholms universitet.
– Jag tycker om att omge mig med människor som är nördiga på teater och jag tycker om att bo i en studentstad med folk från hela världen med olika intressen och mål. Det kanske låter som om jag hackar på bygden. Vilket inte är min mening. Jag kan avundas att vara småstadsnöjd. Men jag tror inte att jag skulle finna ro och tillfredsställelse om jag hade bott kvar. För jag kommer inte att bygga hus och skaffa familj. Jag vill vidare och vidare. I grund och botten är jag en patriotisk romantiserad västerbottning som vill att allt ska vara bra. Skellefteå är min hemstad och i Burträsk står mitt barndomshem.
Fakta
Amandreas Norman har beviljats ett stipendium på 40 000 kr av Sammes Stiftelse. Dessa har hen använt för att skriva en pjäs med avstamp från Västerbottens unika berättartradition.
Sammes Stiftelse skapades 2007 efter att företagaren Samme Lindmark och hans hustru Maud donerat en summa pengar med syftet att främja unga Skellefteåbors intresse för företagande. Ett av deras stipendium är sommarstipendiet som i år delats ut till 14 stipendiater. Ytterligare 100 000 kronor delas ut till någon av de 14 som bedöms ha det mest intressanta projektet. Det sker den 29 augusti i Forumsalen på Campus.