John (Vilgot Paulsen) stöttar Adrian (Mille Bostedt) när relationen med Alice skaver. I bakgrunden syns Alice (Malin Vispe) och kompisen Leila (Tuuli Heinonen).
Tidigt i år var det premiär för serien ”And just like that ...” på HBO, en fortsättning på 90-talets ikoniska ”Sex and the city”. Charlotte, Miranda och Carrie, tillbaka i New York med nya sorger, kärlekar och uppbrott. Men där, bland de välbekanta ansiktena, syntes också något annat. En vilja att kompensera för förlegade stereotyper som originalserien kritiserats för, där normbrytande karaktärer porträtterades på ett sätt som, minst sagt, åldrats dåligt. Det har resulterat i en uppföljare med diversitet, där ickebinära transpersoner har stora roller, och flertalet rasifierade skådespelare gör entré.
Allt detta är bra. Men det är inte nog. Vad tjänar det till, när karaktärerna är tvådimensionella och mest känns som ett alibi, en panikreaktion på kritik? Nu kanske du stannar upp, frågande. Ska inte detta handla om ”Rotterdam”? Vad har Carrie Bradshaw med Västerbottensteaterns stora vårpremiär att göra, egentligen? Inte så mycket. Förutom att där ”And just like that...” faller platt lyser nämligen vår egen scenkonst som ett guidande ljus i mörkret.
Vi kliver in i ett avskalat scenrum, med flyttkartonger, saccosäck och mikrovågsugn. En enkel lägenhet i Rotterdam, där det unga paret Alice och Fiona firar en lugn nyårsafton. På datorn blinkar Alices nästan färdigskrivna mail – hon ska, efter många år, berätta för sina föräldrar att hon är lesbisk. Och tillsammans med Fiona.
Men innan hon trycker på skicka har Fiona något att berätta: ”Jag har alltid identifierat mig som en man. Jag är trans. Och namnet är Adrian.”
Alice vill stötta, vara där för sin partner. Men inuti henne river och sliter funderingarna. Vem är hon i detta? Är hon hetero nu? Samtidigt går Adrian genom en transition, möts av kärlek från familjen men märker hur Alice drar sig undan.
Vi följer dem genom ett isande kallt Rotterdam, genom hemlängtan, utforskande av identitet och relationer. Genom sorg, tystnad, svek och bultande hjärtan. Och som det känns, kryper in under huden och stannar där.
Leila (Tuuli Heinonen) och Alice (Malin Vispe) möts på jobbet i Rotterdam, där de sedan kommer varandra nära.
Mille Bostedt, som spelar Adrian, och Malin Vispe, i rollen som Alice, får rummet att vibrera av kemi, smärta och komplexitet. De tillåts skava, vara sammansatta karaktärer, omöjliga att värja sig emot. ”Rotterdam” lyckas med det som ”And just like that ... ” bara kan drömma om – här, på vår scen, får vi viktig representation men inte bara det. Vi får också nyanserade gestaltningar och en historia som kommer inifrån. En genomarbetad berättelse om kärlek med förhinder, befriad från heteronorm.
Under premiärkvällen tittar jag mig omkring. I bänkraderna hörs skratt, vissa har tårar på kinderna. Men det är något mer som dröjer sig kvar. Där syns äldre besökare, en klassisk teaterpublik. Där syns också tonåringar, deras föräldrar och kompisar.
Segern är dubbel. Ett vackert scenkonstverk vävt av starka trådar, som hittat till en ny, ung generation.