Var släkten än kommer ifrån, slott eller koja, så är gamla klippalbum guld.
Innan det snart är dags att lägga 42 år till handlingarna och lämna den svenska arbetsmarknaden åt sitt öde, så är det ett och annat som en gammal familjeredaktör gärna vill skriva den stora allmänheten på näsan.
Även om du tycker att du har fullt upp med att jobba, sitta i bilköer och hänga runt medan ungarna leker fotboll, så kommer mycket av detta en dag att tagas ifrån dig. Det kallas tidens gång och kommer som en total överraskning för precis alla.
Vad som händer är följande: Du fyller 60 och omedelbart slås en kontakt till i hjärnan vilket resulterar i att ditt fokus blir 150 procent inriktat på släktforskning.
Jakten på sedan länge hädangångna anfäder kommer att fylla din varelse med en lust och en energi som du inte trodde var möjlig. Arkiv kommer att plöjas och gnetiga handstilar uttolkas timme efter timme. Sakta men säkert växer släktträdet fram, fyllt av namn, orter och årtal. Men var finner du de köttiga upplysningar som kan klä dessa rudimentära faktaskelett så att de blir någonting mer än ett bindestreck mellan ett födelseår och ett dödsdatum?
I dödsrunorna på tidningarnas familjesidor förstås. Såsom nybliven släktforskare kommer du att skänka en tacksamhetens tanke åt alla dem som en gång satt sig ner vid ett slitet köksbord och med möda plitat ihop dessa korta aktstycken som sammanfattar ett helt liv.
"Jovisst satte du in en dödsannons i tidningen, men skrev du en dödsruna? Nä, det sket du allt i."
Det är här som du, stackars upptagna nutidsmänniska, kommer in i bilden, för vad hände när pappas gammelfaster Märta-Sara, 103, gick bort härförleden? Då det föll på din lott att sköta det jordiska runt den värda damens hädanfärd? Jovisst satte du in en dödsannons i tidningen, men skrev du en dödsruna? Nä, det sket du allt i, som vanligt skyllande på tidsbrist och innebandyträningen. Och visst gick det bra att göra så. Märta-Sara var ju inte den som ville synas och höras under sin livstid, så det var nog bäst det som skedde, resonerar du.
Så plötsligt har det gått 30 år, den nymornade släktforskaren (som ju är du) ser sig yrvaket omkring och tänker: ”Men Märta-Sara, är det ingen som har skrivit något om henne?”
Nej, det har ingen gjort och nu är det för sent, för alla som hade något att berätta, de är också döda.
Så tänk på det nästa gång en kär gammal släkting trillar av pinn och det är dags att besluta om vad som ska stå i tidningen. Att inte ta sig tid att författa en dödsruna kan säkert kännas både skönt och tidsbesparande för stunden. Men att låta historielösheten ta överhanden är som att pinka i brallorna - värmer i två sekunder, sedan blir det blött och iskallt. Och sedan står du där, helt utan minnen.