Moderna tider anno 1940 och ett riktigt fräscht trapphus. Ute i Europa rasar ännu ett världskrig.
De murriga skuggorna i hörnen och den nernötta linoleummattan. De skitiga fönstren högst upp och kylan som sitter i väggarna eftersom stället helt saknar uppvärmning.
En trappuppgång som betjänat husets innevånare i årtionden. Det är där historien har satt sina tydligaste avtryck i de nednötta stegen som knarrar för vart kliv besökaren tar i sin jakt på den rätta lägenhetsdörren, som är lika skamfilad som resten av kåken.
Den stickande doften av torrt gammalt trä och sprucken färg i lager på lager. Somliga skulle plocka fram färgskraporna i ren panik. Andra vill bara låta allt vara. Inte röra någonting, inte göra om någonting. Det är så 1920-tal att man bara vill stå kvar med handen på ledstången i all evighet och bli ett med atmosfären:
"Ett trapphus som ekat av barnskrik i generationer. Nyhetsrapporter från sedan länge bortglömda krigsfronter och så alla dessa röster."
En trappuppgång från stenkakans och rörradions tid. Ett trapphus som ekat av barnskrik i generationer. Nyhetsrapporter från sedan länge bortglömda krigsfronter och så alla dessa röster. Ekot av alla dessa döda som en gång haft just detta hus som sin fasta punkt i tillvaron. Ett hem att värma sig i. En trappa att långsamt kämpa sig uppför när arbetsdagen äntligen nått sitt slut.
Stekt fläsk, kokt vitkål, kaffesump som pöst över och bränt fast på spisen. Någonstans, i någon springa, där finns det säkert kvar ett doftspår som berättar om vad forna tiders husmanskost bestod av på tunnpannkakornas tid.
Trapphusets eget liv: Evighetslånga nätter då lungsjukas hostattacker aldrig velat tystna. Alla tändstickor som plötsligt flammat upp och alla cigaretter som tänts i all hast på väg ner mot ytterdörren. Alla flottiga hattar och blommiga schaletter, alldeles för tunna vinterkappor och slitna promenadskor med snörning som passerat på sin väg upp eller ner. All inpyrdhet, all såplukt. Alla svettiga, svärande flyttkarlar som kånkat på tunga soffor. Alla dessa hundar som skällt på väldigt olämpliga tider. Alla sura grannar, alla glada skratt, alla fester, alla fylleslag som helt gått överstyr. Alla nattmackor. All ångest och ruelse över allt som hade mått bäst av att aldrig ha blivit gjort.
När renoveringsvurmen brakar in med något svart-vitt i blicken och hela gråskalan på paletten, då dör historien.
Så passa på medan tid är. Stanna till däruppe där trappan kröker. Andas ut och så in igen och låt alla sinnen stå på vid gavel.
Så många år, så många människor det har krävts för att skapa denna känsla av förgångenhet som aldrig kan återskapas, hur mycket vi än försöker.