Vi befinner oss i Oslo, på Norges motsvarighet till Arlanda. Det är alltså jag, min hustru och våra tre barn. Vi har just fått veta att vårt nästa flyg går från Norges motsvarighet till Skavsta, några timmar söderut. Ingen stor grej i ett vakuum, men vi har vallats mellan Fennoskandinaviens samtliga fyra huvudstäder det senaste dygnet, utan att komma en enda latitud närmare slutmålet, och stämningen i familjen är långt från fredagsmys.
Hör här.
Vi tog bilen mellan Skellefteå och Stockholm för att jag inte ville riskera att ett inställt flyg skulle få oss att missa anknytningen från Stockholm (ja, ironin är uppenbar). Det tog en hel dag att köra. Vi övernattade på ett vandrarhem intill långtidsparkeringen. Klockan sex nästa morgon fick vi veta att flyget mellan Stockholm och Köpenhamn ställts in.
Vi panikstressade ut till Arlanda och där blev vi krishanterade. Nytt flyg mellan Stockholm och Helsingfors, sedan Helsingfors och Köpenhamn, för att slutligen hoppas hinna med vår ursprungliga linje till Alicante.
”Det är bara tjugo minuter mellan flygen. Minsta försening och det är kört.”
Men vadå – visst väntar de väl ändå på en trebarnsfamilj? Svaret är nej. Vårt plan till Helsingfors var försenat – och gissa vilket plan som skulle vidare till Köpenhamn? Rätt svar: samma plan. När vi klev av i Köpenhamn såg vi Alicanteplanet taxa ut på banan. Vi bommade det med fem minuter.
”Vi väntade så länge vi kunde. Nu har vi bokat om er till Oslo och därifrån ska ni åka till Alicante,” sa personalen vid gaten. Hon lämnade inte en tillstymmelse till tystnad mellan meningarna. Noll utrymme för klagomål.
”I kväll?” frågade jag.
”I morgon” svarade hon.
Det är vid sådana här tillfällen det är viktigt att påminna sig själv om att semester inte är en skyldighet. Inte ens för småbarnsföräldrar. Det är inget straff. Att resa utomlands är inte heller det – ingen har tvingat oss ut ur landet, direkt. Det var ett väl avvägd beslut, där det förväntade nöjet med resan troddes överträffa det tillhörande eländet. Just nu känns det kanske som att vi måste fixa omänskliga mängder lugn och ro för att väga upp den här katastrofstarten, men det ska nog ordna sig.
Sista planet mellan Danmark och Norge gick smärtfritt och känslorna har svalnat lite nu när vi befinner oss i Norge. Något med språkets tonfall gör det svårt att vara förbli alltför upprörd.
I morgon fortsätter resan. Sista flyget. Hur mycket mer ska kunna gå fel när vi bara har en sträcka kvar?
Fortsättning följer.