Min senaste (och enda) insats i teatervärlden var som Babylons onde kung Nebuchadnezzar i en musikal på ett barnkörläger i Kåge 1985.
Så därför var det skönt att en av mina motspelare från den tiden, Niklas Larsson Lirell, var en av de som skulle instruera mig i improteaterns ädla konst. Med var också Unghästens Nils Lundqvist, Linda Gustafsson, William Beijer och David Åkerlund.
Den enda erfarenheten jag har av impro är att jag har sett gänget som nu står framför mig briljera på scen i improviserad melodifestival och annat. Och ska jag vara riktigt ärlig så är jag lite starstrucked. För det här är ju riktiga skådespelare – som jag dessutom tycker är riktigt jädrans bra.
Med knän skakande av nervositet så lyssnar jag när Niklas listar de tre viktigaste sakerna. Att lyssna, att säga ja och att glädjas åt när man misslyckas.
Lyssna kan jag, tydligen har jag dessutom sagt ja till denna prövning och att jag kommer att misslyckas är allt jag tänkt på under dagen.
Så tryggheten sprider sig. Något. Knäna har slutat skaka.
Att som idrottare dessutom få veta att improteater är en lagsport värmer naturligtvis denna kyliga dag. Och att vi dessutom inleder med uppvärmning där vi delar ut imaginära presenter – där Linda bland annat ger mig en säkerhetsvakt och asfalt – och kastar ord till varandra som ger en bra trygghet. Tanken är att man ska försöka tömma sitt huvud och bara säga det första som kommer upp i huvudet och ut ur munnen.
Det är – faktiskt – mycket svårare än vad man tror. Men att spela improteater är som namnet antyder att improvisera och eftersom alla andra också gör det så är det i stort sett omöjligt att ha en plan.
Det upptäcker jag fort.
Och det är kul och utelämnade att få veta att man faktiskt kan säga vad som helst till vem som helst utan att det blir fel.
Snart börjar vi spela upp mindre scener, försöker säga samma ord och bygger korta berättelser.
Att stå i en ring och bygga en berättelse där nästa person fortsätter med bara ett ord är inte lätt – men det är också extremt kul.
Till slut så ska vi spela upp en scen där vi inte får använda ord som innehåller bokstaven S. Det är en prövning – men det går. Varje gång man gör bort sig ska man dessutom jubla.
Hur svårt är det då med improteater?
Sjukt svårt vill jag nog hävda. Efter en timme är jag slut i skallen. Men också ruskigt sugen på att göra det igen.
Så svårt – men oerhört roligt. Inte lika roligt som att se på när proffsen briljerar. Men nästan.