Vi minns 2020
Det är svårt att motsäga att vi ska dö. Lika svårt borde det nu vara att motsäga att det pågår en klimatkris. Något som verkligen fastnat hos mig det här gångna året är de stora utmaningar vi står inför.
Vi får larm efter larm om krympande isar, havsnivåer som kommer att höjas, torka, andra extrema väder och massutdöende av djur och växter.
I år fick vi också fler problem att hantera när coronaviruset spreds, även om forskare påpekar att även pandemier kan vara något vi kan tvingas hantera för att vi ohämmat exploaterar naturen. Med tanke på de insikter som jag fått i arbetet med några serier i år så lär kriserna fortsätta. Hur det blir framöver beror, precis som under coronapandemin, på hur vi agerar gemensamt.
I mellandagarna förra året kunde jag berätta att risken ökar att vi inte får vit jul framöver. Med en snösäsong så kort som 20–120 dagar så är det kanske bäst att satsa på rullskidor i slutet av seklet. Men redan nu ställer det omväxlande vädret till det för både vinterväghållare och ekonomin i kommunen – vilket framgick i vår serie om väghållningen i vintras. Vi har tidigare berättat att skyfallen blir fler, vilket vi såg ett resultat av i Umeå nu i höst, och att räddningstjänsten förbereder sig för fler skogsbränder.
I somras gjorde jag en serie om hur vi människor förändrat naturen här i Västerbotten och konsekvenserna av det. Det var en ögonöppnare. Skogsbruket i Sverige har bidragit till att 2 000 arter som lever där anses vara hotade. I princip alla vattendrag har påverkats genom flottning och kraftverksdammar, sjöar har sänkts. Det har skadat både flora och fauna. Riktigt illa är det med Östersjön. Ökande temperaturer kan leda till brunare vatten och mindre salt vatten, mindre mat till fiskar och ökad giftig algblomning. På grund av muddring festar spigg loss på gädd- och abborr-yngel. Den ekologiska balansen kan rubbas – det kan bli en ekologisk kollaps helt enkelt.
Allt detta påverkas i högsta grad också av att forskare i dag uppmätt den högsta koncentrationen av koldioxid i luften på 800 000 år. Det är just det som gör att det blir varmare och varmare, och extra snabbt går den utvecklingen här i norr.
Om man inte blivit svettig av detta så blev jag i år också uppmärksammad på att metallerna kan ta slut. De som behövs för att göra en omställning till elektrifiering av allt från bilar till motorsågar. Det som ska rädda oss från fossilbränslet som hittills lagt grunden till samhällsutvecklingen vi har. Men kommer elen att räcka? Utan energi till tillväxt, vad händer med ekonomi, välfärd och samhället som vi känner det?
Man kan lugnt säga att vi har saker att fundera på.
Jag har berättat att det enligt klimatpsykologen Kata Nylén finns fem sätt att hantera detta. Man kan förneka eller förminska problemen, grubbla eller älta, agera, söka stöd samt söka mening och hopp. De tre senare är funktionella sätt att hantera oron.
Jag har fått som särskild uppgift att vara en av dem som bevakar just klimat- och miljöfrågor. Det finns säkert många goda idéer, tips, uppslag och frågeställningar bland er läsare kring dessa frågor. Så tipsa oss.
Tipsa
Redaktionen: redaktion@norran.se
Undertecknad: ulrika.nohlgren@norran.se