Vi minns 2021
I många år har Norran berättat om problemen med ekonomin i Region Västerbotten, undermåliga lokaler vid Skellefteå lasarett och brist på personal. Artiklarna har ofta rönt måttligt intresse från läsarna. Statistik och fakta i all ära, men mänskliga erfarenheter och berättelser når oftast fram bättre.
Många gånger har vi suckat över bra tips vi fått, men som vi inte kan skriva om då personal inte vågar ställa upp och berätta. De säger att de är oroliga för att det ska slå tillbaka på dem om de talar ut i media.
Det var också en anledning till att medierna i Västerbotten för några år sedan gjorde gemensam sak och berättade om tystnadskulturen inom kommun och region. Något som resulterade i diskussioner och konkreta åtgärder för att förbättra meddelarfriheten.
Om det har lett till en kulturell förändring eller om vårdpersonalen nu känner att de helt enkelt har fått nog – det låter jag vara oskrivet. Men 2021 kommer jag att minnas som året då vårdpersonalen började prata. Och det de berättade var minst sagt oroväckande. I verksamhet efter verksamhet har personal larmat i ren desperation om alldeles för hög arbetsbelastning, brist på personal och lokaler som inte duger för vård.
Här är några exempel:
I mars 2021 berättade vi pandemin gjort att det redan ansträngda lasarettet belastats till bristningsgränsen. ”Våra vårdplatser var i princip fullbelagda redan före pandemin”, sa överläkare Marie Jinder.
Under våren uppdagades kaoset på Ursvikens hälsocentral då chefer och personal sa upp sig. ”Det har varit svajigt i många år. Alla väntar på att det ska bli bättre, men det blir bara kortvariga förbättringar”, sa skyddsombudet Jennie Cronwall.
Så kom ett nödrop efter att fem psykologer sagt upp sig i primärvården på grund av arbetsbelastningen. ”Vi får inte mindre att göra, bara mindre resurser. Ledningen har inte lyssnat på våra signaler”, sa specialistpsykolog Martin Lindgren.
I juli berättade vi att det var färre vårdplatser än någonsin på Skellefteå lasarett. ”Vi har väldigt små marginaler för att klara ett ökat vårdbehov eller frånvaro av personal”, sa Elisabeth Zackrisson, verksamhetschef vid medicinsk och geriatrisk klinik. I september var läget akut. ”Vi kommer troligtvis tvingas ställa in operationer”, skrev förtvivlad personal till politiker.
I oktober rasade läkare då kvinnokliniken nekades lägga in gynpatienter. Patienter låg i korridorer och fick dropp i väntrummet. Det rann ut bajsvatten på golv. ”Vi är vid bristningsgränsen nu, det här är inte längre värdigt”, sa överläkare Hannelore Wenkeler.
Förlossningspersonal jobbar samtidigt i lokaler som gör dem sjuka. Om ett år kan de i bästa fall lämna sin korridor. ”Vi orkar inte mycket mer”, konstaterade barnmorskan Ann-Helen Palmberg.
Vårdförbundets representanter vid lasarettet larmade om fortsatt brist på personal och vårdplatser på hösten. ”Vi har egentligen en sommarsituation även framöver”, sa Kristoffer Thylin. Patientsäkerheten fick stå tillbaka.
ST-läkaren Jon Brännström berättade att det finns tio gånger fler vårdplatser för geriatriska patienter vid NUS än i Skellefteå. ”Man är så långt ifrån att kunna bedriva vården man säger sig göra”, sa han och bytte till primärvården.
Läkaren Jessica Åhlin och Västerbottens läns läkareförening larmade i november om läkarbrist och hög arbetsbelastning. Endast 35 procent av tjänsterna var tillsatta. ”Det är nästan nödläge inom primärvården i Skellefteå”, sa hon.
Många vi pratat med vittnar om att det var svårt att få gehör för verkligheten på golvet från ledningen och att det är svårt att veta vilken chef som kan påverka situationen. ”Våra högsta chefer tycks bara kommunicera med oss via tidningen”, sa Hannelore Wenkeler.
Efter rapporteringen hölls till slut stormöten på lasarettet där ledningen mötte medarbetarna. I presentationen fanns Norrans artiklar om problemen. ”Att lyssna på personalen är mycket viktigt och vi ser allvarligt på de arbetsmiljöproblem som finns i Skellefteå”, sa HR-direktören Kia Ronnhed.
Så tack till alla som berättade hur er verklighet i vården ser ut. Det är viktigt för att väcka politikerna, pressa cheferna, peka på ojämlikhet och orättvisor, och inte minst för att skattebetalarna ska se hur deras pengar används och varför vården haltar.