Jag har inte någon gedigen erfarenhet av Säkerhetspolisen, men jag har stött på dem ett par gånger. Första gången var 2010. Jag var nitton år och jobbade på resecentrum i Nordmaling. Veckorna innan Botniabanan skulle invigas arbetade vi med att städa och ställa i ordning allt. Kungen skulle nämligen komma dit och då fick Nordmalings överdimensionerade perrong inte vara befläckad med ogräs.
Innan den stora invigningen sa vår chef i förbifarten att Säpo gjort bakgrundskontroller på alla som skulle jobba under kungens besök. Jag var skötsam men fick ändå panik – tänk om de hade hittat och läst min gamla blogg. Det måste ha gått bra, bloggen till trots, för jag hörde aldrig något och när tåget väl rullade in på perrongen var jag betrodd att servera kaffe och dela ut kakor.
Klipp till 2022. Det är sommaren innan vi ska gå till val och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson kommer för att fika med sina partikamrater på torget i Skellefteå. Tänk dig att du har Jimmie i mitten. Runt honom cirkulerar hans partivänner som strålande solar, överlyckliga för besöket. Runt dem finns Jimmies stab, med pressmänniskor och liknande. Bortanför dem finns Skelleftepoliserna, redo att gripa in vid någon ordningsstörning.
Och ständigt i ögonvrån finns Säpo-vakterna.
De är civilt klädda, med allvarliga ansiktsuttryck. Ordet som dyker upp i huvudet när jag ska beskriva säkerhetspoliserna är "stela", men det känns inte helt rättvist. De är professionella. De står rakryggade, är omöjliga att få ögonkontakt med, säger ingenting och rör inte en min. Jag misstar någon av dem för en besökare, men innan jag hinner ställa min fråga glider han undan.
Slutligen, klipp till 16 mars 2024. Klockan är strax efter fyra och jag sitter på redaktionen när min kollega Johanna Salo hör av sig. Hon befinner sig på Norrvalla och när hon ska ansluta till ett wifi dyker ett nätverk upp i listan: "Säpo bevakningsbil_3". Det försvinner en stund senare.
Så länge som det har funnits trådlös internetanslutning har det varit en sport att hitta på det roligaste namnet till sitt wifi. Det här är med största sannolikhet ett exempel på just det, resonerar vi.
Case closed. Eller? Jag känner hur jag liksom inte kan släppa det. På ett sätt vore det ju dumt att Säpo röjer sin position på det sättet. Å andra sidan vore det kanske genialiskt att kalla Säpos wifi för "Säpos wifi" – för det hade ju ingen kunnat tro. Hiding in plain sight, så att säga.
Var det Säpos wifi?
Jag ringer till dem för att ställa frågan, och hamnar i luren med någon på högkvarteret.
– Det är ingen information som vi lämnar ut, säger Säpo-mannen som svarar.
Snabbt lägger han till:
– Sa du att du ringde från en tidning?
Jag inser att han tror att jag ringer för att driva med honom. Nej, Säpo-man, det här är inte ett skämt utan äkta lokaljournalistik.
Har ni wifi i era bilar?
– Det kan jag inte svara på.
Om ni har det, skulle ni kalla det för Säpo bevakningsbil_3?
– Jag kan inte svara på frågor om hur vi opererar.
Det kan ju vara en person som valt ett lustigt wifi-namn, för det vore väl lite knasigt om Säpos wifi hette så?
– Ja, alltså… Jag vet inte. Jag tror inte att vi skulle bränna oss så lätt.
Säpo-mannen hänvisar mig till pressjouren, men är samtidigt tveksam till att be dem återkoppla till mig:
– För just den här frågan verkar inte ha så hög dignitet.
Aj!
Case closed. Eller?
Jag vågar inte ringa upp igen, i stället mejlar jag pressjouren.
"Säkerhetspolisen har inte möjlighet att närmare beskriva vår operativa verksamhet. Detaljer kring hur vi arbetar, var vi befinner oss och när är därför inget vi kan gå in på", svarar de.
Jag tackar och upprepar en av mina frågor:
Det kan ju vara någon som har skojat till det och hittat på ett roligt namn till sitt privata wifi, hur ser ni på att någon utger sig för att vara kopplad till Säpo på det sättet?
"Det blir en hypotetisk fråga som även den blir svår för oss att gå in på."
Kanske var Säpo i Skellefteå på lördagen, med ett wifi som är lika briljant som det är dumt, men det låter osannolikt. Mer troligt är att någon har skämtat till det. Jag känner mig inte ens kränkt för att ha "gått i skojarens fälla" för jag fick en rolig eftermiddag och någonstans kvarstår faktiskt mysteriet.
Säpo kan ju ha varit i stan ändå. Utan wifi. Och det kommer vi aldrig få veta.
Jag ställde nämligen frågan till Säpo-mannen på telefon.
Om ni var i Skellefteå vid 16-tiden, skulle du få berätta det för mig?
– ... Nej.