Ingegerd Öhberg var 45 år när hon började springa maraton om nu det har någon betydelse.
Det började med att Ingegerd hörde av sig till redaktionen för att hon var upprörd. Hon hade synpunkter angående vägen till Boviken och ville visa hur farlig den är. Vi bestämde att jag skulle hämta henne på busstationen när hon kom från Umeå och så skulle vi följas den aktuella sträckan.
Det blev starten på en flera timmar lång berättelse som lätt hade kunnat fylla en trehundrasidorsroman. Det klart att de flesta som förunnas ett 80-årigt liv hinner uppleva ett och annat. Men jag är glad att just Ingegerds livshistoria kom på pränt, och att det var jag som fick skriva den. Eller, åtminstone en liten bråkdel av den.
Ingegerd flyttade till Berlin i sin ungdom och arbetade senare för Sida i Vietnam. Hon studerade flera år i Kina och lärde sig flytande kinesiska. Som 45-åring började hon springa maratonlopp först i Sverige och sedan i hela världen. Utöver alla äventyr har hon arbetat som sjukgymnast och engagerat sig i välgörenhet, samtidigt som hon haft en egen familj att ta hand om. Hon har satsat, vunnit och förlorat, följt sitt hjärta och aldrig fegat ur. Skrev jag att hon tävlat i judo och mött hundratals björnar i Alaska?
Det blev två reportage med Ingegerd i huvudrollen. Det första handlade om vägen till Boviken, och då bad hon mig att inte nämna hennes ålder. "Då tycker de bara att jag är en gammal gnällkäring", sa hon. Jag tvivlar på att "de" hade varit särskilt många, men det tål att tänkas på att det var så hon kände. Jag menar bara att ingen ska behöva springa maraton för att känna sig lyssnad på.
Ingegerd fortsätter springa av den enkla anledningen att hon älskar det. Alla vet att det inte finns några garantier för privilegiet att bli årsrik. Men oavsett hur långt eller kort livet blir, känns det rimligt att försöka ta vara på det medan tid är. Knepet tycks vara att hitta något att sträva efter och brinna för. "Det finns alltid ett målsnöre att passera", säger Ingegerd.
Jag är tacksam för mötet med Ingegerd och tror att hon kan inspirera både andra och mig till att passera fler målsnören. När det gäller maraton ligger jag dock lite lågt – än så länge.