Vi minns 2020
Jag var med på ett möte som kommunen ordnade tillsammans med föreningar och organisationer som arbetar med frågan. I olika grupper diskuterades situationen och eventuella lösningar. Jag ställde frågan till Stadsmissionen om de visste om någon drabbad som jag eventuellt skulle kunna få träffa för ett reportage.
Inom några minuter stod en man framför mig och berättade att han varit utan hem under en ganska lång period.
Vi hann bara prata lite kort och jag undrade om jag fick kontakta honom senare för att träffas och göra en längre intervju. Det fick jag och två veckor senare sågs vi på Norran. Han, som vi bestämde oss för att kalla Stefan, berättade öppenhjärtigt om den svåra tiden han gått igenom. Han beskrev hur han, under en period, hade sovit på en bekants kontor några timmar varje natt när det var obemannat. Ingen annan än Stefan och personen visste om det.
På en soffa som han förlängde med hjälp av stolar tillbringade han flera nätter i nästan en månad.
– Det var de hemskaste veckorna jag varit med om. Jag sov aldrig en hel natt och hade hela tiden ett öga öppet, jag var rädd att någon skulle komma in. Kontoret låg i ett bostadsrättsföreningshus med flera ingångar till källare och annat. Jag hoppade som en hare varje gång det smällde i en dörr, sa han.
Han berättade också att han ägnade en stor del av dagarna åt att söka bostad och arbete, men upplevde att han inte fick någon hjälp. Medan tårarna rann nerför kinderna beskrev han hur han började må allt sämre och när det var som allra värst funderade om han om han ville fortsätta leva. Till slut fick han kontakt med Stadsmissionen som verkligen lyssnade. Med gemensamma kontakter lyckades de till slut hitta en tillfällig egen bostad och tack vare Urkraft fick han en praktikplats på ett företag i Skellefteå.
Det var en skör men samtidigt väldigt stark man som delade med sig av sina upplevelser. Det var både fint och hedersamt att få ta del av och skildra hans situation och jag tänkte ofta på honom även efter publiceringen.
– Jag vill leva, men inte ha det så här i 10-15 år. Jag vill ändå ha det någorlunda, men jag kan ju inte gå runt och vara arg hela tiden heller, sa han i slutet av november 2019.
I somras plingade det till i min telefon. I ett sms skrev Stefan att han hade fått en egen lägenhet och förlängt arbete på det företag där han tidigare haft praktik. Det gladde mig oerhört mycket och i november tog jag åter kontakt med honom och undrade om vi kunde träffas och han kunde berätta om det senaste året. En vecka senare ringde jag på dörren till den lägenhet som han bor i sedan mars.
När han öppnade dörren var det en helt ny man som stod framför mig. Hans ögon hade fått en lyster och han pratade med ett mycket större självförtroende. Flera gånger under intervjun skämtade och skrattade han åt saker som han berättade. Hela lägenheten var full av julpynt som har många år på nacken och har förvarats i förråd under åren. När vi under intervjun pratade om vårt förra möte så kom tårarna när han tänkte tillbaka hur det var då och vilken skillnad det är nu. Det blev återigen ett möte som berörde mig starkt, fast denna gång med en stor portion hopp.