Kungen och Lorents Burman får en visning av ett elflyg.
Vi minns 2023
Kung Carl XVI Gustafs besök i Skellefteå tillsammans med Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien i oktober lyser med sin frånvaro i SVT:s årskrönika om kungahuset, som sändes på tisdagen. Det är i sig inte konstigt eftersom SVT Västerbotten faktiskt inte bevakade händelsen. Utan att lägga någon värdering vid det kan jag ändå med stolthet konstatera att Norran förstås var på plats och liverapporterade så att ni läsare skulle kunna ta del av besöket direkt.
Jag har tidigare bevakat alla kungabarnens bröllop och prinsessan Estelles dop. Jag stod också i givakt vid prinsessan Lilians begravningskortege, vilket min då elvaårige son så träffande beskrev "som att stå vid ett övergångsställe som man aldrig får gå över".
Med all denna kungliga glans i bagaget kan man tro att jag vid det här laget borde vara en erfaren hovreporter – förutom den lilla detaljen att jag förstås bevakat de tidigare nämnda tillställningarna i absolut privat regi.
Jag och mormor – som var en sann rojalist i Västerbottens inland – fick nöja oss med att samla kungliga bokmärken i en pärm. Och om någon av våra kungar blåste förbi 363:an på väg mot deras fiskestuga i fjällen, så missade vi förstås det ögonblicket.
Kung Carl XVI Gustaf och kommunalråd Lorents Burman (S).
Eftersom mormor aldrig fick möjligheten att uppleva kungliga händelser så har jag, när tillfälle senare gavs, varit på plats i hennes ställe. Det har gett en fin gemenskap, trots att hon inte längre finns med mig.
Så när jag äntligen skulle få träffa Hans Majestät i egen hög person i Skellefteå i oktober var förstås mormor med mig ”in spirit” – för inte skulle hon väl missa den här stora dagen, när hennes barnbarn äntligen skulle få träffa självaste kungen?
Ja, hon var nog där en stund i alla fall, men lämnade säkerligen intervjun i bråd takt ungefär samtidigt som kungen sa:
– Jag vet inte hur mycket det hörs i den där. Det här blir ju hur fånigt som helst.
Och skrattade.
Kung Carl XVI Gustaf och jag.
Kungen syftade på den mikrofon jag krampaktigt höll i, och som jag av någon anledning inte sträckte över efter att jag hälsat kungen – Ers Majestät alltså – välkommen till Skellefteå. Egentligen handlade det om den norrländska sävlighet som ibland kan inträffa när nästa mening ska ta vid, vilken kungen kanske inte hade tillräckligt med västerbottniskt tålamod att vänta in.
Det hade så klart varit en stor anspänning inför intervjun och när mormors stöd försvann så stod jag där själv (med min kollega Victor Svenfelt bakom kameran förstås!) – med en skrattande kung framför mig. Men kanske det var det bästa som kunnat hända. Jag hade avväpnat självaste kungen! Vi båda skrattade gott och Norran fick trots allt en avslappnad intervju efter kaos-starten.
Kung Carl XVI Gustaf åker iväg i bussen från Skellefteå Airport till Campus.
För att slutligen få göra min efterlängtade debut som hovreporter krävdes det bara att vända bort blicken från den kungliga huvudstaden – och mot Skellefteå och framtiden.
För att återgå till det där obefintliga övergångsstället vid prinsessan Lilians begravningskortege. Kanske jag bara velat ge min son en mindre kungatorftig barndom än min? Möjligtvis kan det också vara anledningen till att jag då sa att han i framtiden skulle tacka mig för att han fått chansen att uppleva dessa historiska händelser.
Än i dag tvingas jag dock att bli påmind om att det minsann fortfarande inte hänt.
Så beställde jag nyss en canvastavla i skrattmotiv av min och kungens intervju i storlek 50 X 70 centimeter till hans studentrum i julklapp. Jag tänker att nu! Nu har tiden äntligen kommit när han insuper all denna kunglig glans han aldrig tidigare kunnat uppskatta.
Hur det nu går med den saken återstår att se.