Annica Bray
Landskapet var som sagt förtrollande, lika förtrollande som mötet jag strax skulle ha. Skogen öppnar sig och här finns en sjö och några vackert belägna hus. I en dörr i en idylliskt svenskt faluröd stuga står mannen jag ska möta och han viftar glatt när jag närmar mig. Han påminner mig om min farfar och Gubben Pettsson i härlig samklang.
Det blir ett möte med en man som är stolt över sin bygd - som han verkligen värnar om. Han är som en uppslagsbok, kan det mesta om trakten och delar med sig av historien med mig. Han är gästvänlig och vill att jag ska tycka lika mycket om hans lilla by som han gör. Det bjuds på skinka och korv från orten. Han har dessutom handlat lite extra så att jag ska få ta med mig hem. Han berättar om kända personer ifrån orten och lyser hela tiden av stolthet. Han är fantastisk, jag känner hur jag bara älskar den här trevliga mannen. Ett av alla fantastiska möten med goa människor.
Han brinner av liv och berättar så många intressanta historier från gångna tider. Två av hans anställda kommer förbi på en kopp kaffe och de är lika pratglada och berättar om deras arbete och de pratar mycket om hänsyn till både djur och människor. Jag blir djupt förälskad i orten och folket. När jag så småningom ska åka vidare så vet jag allt om mannens släkt i fem generationer bakåt, om hur han själv började arbeta redan som 13-åring och om alla spännande och annorlunda upplevelser han har haft. Ni har säkert alla träffat den här typen av människa. Genuint god och glad. Fylld med entusiasm och idéer. Han har hunnit berätta om flertalet olika innovationer som han har gjort och vilka tankar han har för framtiden. Det slutar med att jag har lovat att komma tillbaka och jag ska då få bo i gäststugan nere vid sjön.
Jag kom aldrig tillbaka och nyligen fick jag veta att den här mannen som jag blev så förtjust i har mördat sin egen fru för att sen tagit livet av sig själv. En otrolig tragik för dem och för alla i deras närhet och antagligen en stor chock för de flesta. Det var dessutom ett rått mord och inte en barmhärtighetshandling. Ett mord som föregåtts av år av misshandel. En kvinna som dödades när hon försökte fly från ytterligare slag. Det har tagit mig en stund att bearbeta vetskapen om att min fina Gubben Pettson som jag träffade där, mitt i idyllen, var så skadad att hans handlingar skulle leda till ett riktigt sorgligt slut.
Ingen vet väl exakt vad som driver en person till den typen av handling, men det får mig ändå att fundera över hur vi tar hand om varandra. Jag tror att det är viktigt att vi lär våra barn att respektera mångfald. Jag tror det är viktigt att vi är toleranta mot olika etniciteter, religioner, känslor, värderingar och handlingar. Helt enkelt att vi inser att vi alla är olika och att vi har rätt att vara det. Jag är inte helt säker på att vi per automatik lär oss respektera olikheter utan att någon verkligen lär oss att göra det, eller om det är så att vi faktiskt under uppväxten lär oss att inte göra det. En sak är jag ändå helt övertygad om att för att klara av att genuint respektera varandra måste vi radera de stereotypa känslor och könsmässiga rättesnören som vi alla bär på. Vi ska inte uppfostra till att vissa har rätt att slå och andra ska acceptera. Oavsett om det gäller genus, etnicitet, eller något annat.
Det måste vara okej och även prioriterat att satsa på våra barn, och faktiskt ge dem möjligheten att bli en bättre människa än vad vi själva någonsin varit. Vi måste lära dem att visa respekt för andra och att det inte betyder blind lydnad, underordning eller rädsla i någon form. Det är istället glädje, harmoni och balans. Det kan vara värt att börja genom att fundera på hur man uttrycker sig på sociala medier, i diskussionsforum eller vid matbordet. Vi måste alla ta ansvar för att vända den negativa trenden och inte släppa fram mer av begränsningar som till exempel förbudet mot Prideflaggan i Sölvesborg.
Jag tror inte att någon vill skapa en mördare eller hustrumisshandlare, men vi har väldigt olika åsikter om hur vi ska undvika det. Just nu ropar alla på fler poliser och hårdare straff, men jag tror att vi måste börja med oss själva och våra barn. Vi måste ta ansvar för det vi uttrycker på Facebook, vid middagsbordet eller på jobbet. Vi måste visa alla människor respekt och kärlek. Dessvärre har vi tappat mycket av det i dag och istället håller vi på att skapa ett utanförskap och ett hårt samhälle. Ett sådant samhälle som min Gubben Pettson växte upp i, och så vill vi väl inte ha det? Låt oss anamma 60-talets - Make Love not War.
PS: I förra veckan hade jag förmånen att vara på Bygga Broar som arrangerades av Dagar i Norr och där kände jag att det trots allt finns hopp. Här var det många som pratade om vikten av mångfald. DS
Annica Bray
Annica Bray är chef på Exploratoriet - Skellefteås Science Center. Hon har en enorm arbetslivserfarenhet inom allt från digitala näringar till tung industri och basnäringar. Hennes ständiga drift att lära sig nya saker har resulterat i tre olika universitetsexamina. Hon är politiskt aktiv, sitter i olika styrelser och gör en del volontärjobb. Under femton år har hon drivit flera olika företag inom olika branscher. Hon har arbetat på Aftonbladet, Paregos och Handelskammaren för att nämna några arbetsplatser. De mest spännande uppdrag hon har haft är ett nuvarande volontärarbete för Nasa där hon översätter texter från ”HiRISE, the BeautifulMars Project” och ett läraruppdrag för en flygvärdinna för Panam och en regeringstjänsteman från Lichtenstein.