Talibanerna intog Kabul den 15 augusti.
Vi minns 2021
En av sommarens absolut största nyhetshändelser, i ett internationellt perspektiv, var när talibanerna återtog makten i Afghanistan. För dig som missat vad som hände, och varför, ska jag nu ge en liten sammanfattning.
Efter att USA haft militär på plats i Afghanistan sedan 2001 slöts i mars 2020 ett avtal mellan den dåvarande presidenten i USA, Donald Trump, och talibanerna. I samband med tecknandet av avtalet berättade Donald Trump att de amerikanska trupperna skulle vara ute ur Afghanistan inom 14 månader.
13 månader senare, i april 2021, bestämde den nu sittande amerikanske presidenten Joe Biden att skjuta upp deadline för utträdet. Slutdatum sattes till 11 september i år och tillbakadragandet av trupper inleddes 1 maj. Bara några dagar efter att trupperna började försvinna ur landet kom rapporter om att talibanerna gjort flera offensiver mot de afghanska styrkorna.
Under våren och sommaren intensifierades striderna och talibanerna kunde successivt skjuta fram sina positioner. 6 augusti föll den första provinshuvudstaden, Zaranj, och bara nio dagar senare, den 15 augusti, intog talibanerna huvudstaden Kabul.
Veckorna efter följdes av intensiv medierapportering från hela världen och vi på Norran ville inte vara sämre. Jag fick frågan från min nyhetschef om jag kände någon Skelleftebo med koppling till Afghanistan och via en gammal bekant (stort tack till dig!) befann jag mig dagen efter i en lägenhet i centrala Skellefteå tillsammans med Nasrullah, Ali och Morteza.
Två dagar hade gått sedan talibanerna intog Kabul och dagen innan hade rapporter kommit om kaotiska scener vid Kabuls flygplats. Personer försökte fly via lyftande flygplan och flera ska ha omkommit i tumultet.
– Min mamma och mina två bröder bor i Kabul och är kvar där. Värst är det för folkgruppen hazarerna, som vi tillhör, och för kvinnorna. Jag har hört att talibanerna våldtar unga flickor och tvingar dem till giftermål. Jag är jätteorolig, jag har inte kunnat sova ordentligt på flera nätter, sade Ali under mitt besök.
Från vänster: Nasrullah Ashori, Ali Khavati och Morteza Khavary.
Nasrullah, som för 25 år sedan flydde från Afghanistan, berättade att hans son Shafi satt fast i Kabul. Shafi hade rest till Kabul för att hjälpa sin fru att ta sig till Indien. Där skulle hon ha en intervju med svenska ambassaden, i hopp om att få komma till Sverige.
Ali Khavatis, i vit t-shirt, var orolig för sin mamma och sina bröder.
Mitt under mitt besök ringde Nasrullahs telefon. Det var Shafi.
– Talibanerna säger att folk ska hålla sig lugna, men jag är inte lugn. Folk är jätterädda. Jag vågar knappt gå ut, sade han.
Mitt under besöket ringde Nasrullahs son, Shafi, som satt fast i Kabul.
Det var det första mötet jag ska skriva om.
Det andra mötet var i början av september, då jag träffade Najia. Hennes familj flydde till Sverige för några år sedan och de hamnade i Malå, men storasystern fick avslag från Migrationsverket. I somras reste familjen till Kabul för att hälsa på storasystern för första gången sedan flykten.
Jag ska nu ge dig ett scenario:
Du har suttit fast i ett land i fullständigt kaos, med ständig rädsla för om du överhuvudtaget kommer att komma hem. Efter att du har lyckats pressa dig fram genom folkmassan vid stadens flygplats lyckas du efter några dagar komma med på ett flygplan, som via en mellanlandning i Georgien tidigt på morgonen landar på Arlanda. Senare samma dag sätter du dig på tåget norrut.
Din syster har du fått lämna kvar i ett land som enligt Amnesty styrs av en grupp som under maktövertagandet gjorde sig skyldiga till bland annat tortyr och utomrättsliga avrättningar.
Bara timmar efter att Najia och hennes familj klev på planet detonerade en självmorsbombare sin sprängladdning utanför en av entréerna till flygplatsen i Kabul.
Vad gör du? Bryter ihop? Ligger panikslagen hela dagarna? Tappar det fullständigt?
Det hade åtminstone jag gjort – hur kan livet vara så orättvist? Att ens ha en gnutta energi till att göra eller fokusera på något annat känns i princip omöjligt.
Men det kunde Najia. Tanken var att en kollega skulle träffa henne men sjukdom satte käppar i hjulen. På morgonen hade Najia tagit bussen från Malå till Skellefteå, där hon jobbar på en frisörsalong. Just den dagen hade hon inte några bokningar, men i stället för att rulla tummarna tog hon sig till Campus för att plugga körkortsteori.
Det drivet, det fokuset, det är så imponerande att jag inte vet vad jag ska skriva. Sällan har jag känt en så stark känsla av att mitt eget liv faktiskt är rätt enkelt ändå.
Najia hade inga kunder den dagen, i stället gick hon till Campus för att plugga körkortsteori.
Mötena med Nasrullah, Ali, Morteza och Najia kommer jag aldrig att glömma. För det är faktiskt så – att vissa möten glömmer man aldrig.
Fotnot: Fakta i texten är i huvudsak hämtat från nyhetsbyrån Reuters och Expressen.