En ny expansion, med massa nytt. Men vem vill lägga tid på detta när det är vindstilla, 25 plusgrader och strålande sol?
Jag var ju rätt nervös i höstas när Destiny 2 släpptes. Föregångaren, Destiny, konsumerade mig levande precis när jag fick mitt andra barn. En kväll utan Destiny var knappt värd att genomlida. Lyckades med nöd och näppe att bli kvitt beroendet mot slutet av orginatitelns livslängd.
Frågan var vad som skulle hända när en ny fräsch uppföljare släpptes. Skulle jag återgå? Skulle ytterligare hundratals timmar nöjesstyras rakt in i detta svarta hål?
Jag installerade till och med ett par säkerhetsåtgärder: Jag flyttade mitt tv-spel till övervåningen, men installerade ingen permanent ethernet-kabel. Jag måste alltså rulla ut en sladd mellan våningarna och koppla in den för att kunna spela online. Dessutom förvarar jag handkontroll och hörlurar i en hurts utan handtag som måste lirkas upp inför varje spelsession.
Åtgärderna blev överflödiga, då Destiny 2 skulle bli i det närmaste omöjligt att fastna för. Spelet var en stor besvikelse för alla fans. Allt blev för enkelt och lättillgängligt. Den omtyckta grinden efter exklusiv loot var borta och alla nya system påminde mer om Oprah Winfreys klassiska modell: ”Du får en Midnight Coup! Och du får en Midnight Coup! Och du får en Midnight Coup!”.
Det verkade som att spelstudion som skapat spelserien, Bungie, knappt fattade vad som gjorde spelet så fantastiskt beroendeframkallande.
Så när de skapade Destiny 2 ställde de sig frågan hur det skulle vara om de skapade ett spel som man kunde spela vid sidan om ett vanligt liv?
En mängd teorier växte fram: De hade lyssnat för mycket på spelarnas feedback; de hade lyssnat för lite på spelarnas feedback; de hade faktiskt lyssnat på spelarnas feedback, men tolkat den för bokstavligt och inte läst mellan raderna och förstått andemeningen.
För ett par veckor sedan gästades Destiny Community Podcast av två Bungie-medarbetare, Josh Hamrick och Jon Weisnewski. De råkade säga något som blev ögonöppnande för mig. Fritt översatt: De var helt fast i sitt eget spel. De utvecklade Destiny hela dagarna på jobbet och när de kom hem på kvällarna loggade de in på sina privata konton och fortsatte att spela. De gjorde knappt något annat. Så när de skapade Destiny 2 ställde de sig frågan hur det skulle vara om de skapade ett spel som man kunde spela vid sidan om ett vanligt liv?
… men nu har i alla fall spelstudion (eller snarare kanske dess aktieägare) beslutat att allmänhetens hälsotillsånd inte är spelföretagets ansvar och nu ska spelet bli så där diaboliskt beroendeframkallande igen. Och första steget togs i maj i och med Warmind-expansionen.
Som en gudagåva för mig personligen kom det goaste goväder jag upplevt i maj tills dags dato – jag har knappt haft tillfälle att röra mitt playstation sedan det anlände! För vem har tid att slakta Xol och Val Ca’uor när solen skiner? Frågan är nu bara vad som händer när vädret vänder.