Vi minns 2021
Den virriga reportern var jag – och livvakten var Ebba Buschs. Det är nog bäst att vi tar det här från början.
Det var en mörk och snöig eftermiddag i november och Kristdemokraternas partiledare var i stan. Jag hade fått tydliga instruktioner: vid ett givet klockslag skulle vi ses i entrén till förlossningen.
Det fanns bara ett problem. Som nyinflyttad Skelleftebo hade jag aldrig tidigare satt min fot inne på lasarettet.
Korridorer kors och tvärs, skyltar som tycktes säga emot sig själva. Jag tror att vi alla kan relatera till känslan. Vad är upp och vad är ner?
Jag hade förstått att Ebba Busch var en mycket upptagen person. Vi skulle bara få några minuter tillsammans, så det var viktigt att komma i tid. Jag kollade på klockan, tog ett djupt andetag och satte fart mot det håll som kändes rätt.
Skarp höger, vänster, genom dörren, rakt fram och så plötsligt stod jag i en hiss. Man behövde blippa sitt kort för att åka upp – en personalhiss alltså (här borde varningsklockorna ha ringt). Men en person i sjukhusutstyrsel var vänlig nog att skicka iväg mig mot mitt öde.
Och jag anade inga oråd.
Så kom det sig att jag stapplade ut mitt på förlossningsavdelningen. Där stod hon, Kristdemokraternas partiledare, i ivrigt samspråk med några barnmorskor.
Mitt i vägen stod också hennes livvakt. Inte lika pratglad – och med tjänstevapnet illa dolt i bakfickan. Jag var snubblande nära att kliva rakt på honom.
Det var väldigt genant.
Men han visade sig faktiskt vara ganska vänlig. Och han guidade mig lika vänligt (och bestämt) därifrån. Det var tydligt att jag var på en plats där jag inte borde vara.
Ibland får jag höra att jag är tankspridd – det här var väl ett exempel på en sådan situation. En annan gång var när jag hävdade att handbromsen på jobbilen hade frusit fast, när sanningen är att det var jag som inte fattade hur den fungerade.
Ordet ”tankspridd” är sällan positivt laddat. Men jag tänker att det faktiskt kan vara bra att omfamna sin inre Stig-Helmer. Livet blir roligare om man inte tar sig själv på så stort allvar. Jag fick ju trots allt träffa Ebba Busch till slut – och intervjun gick bra!
Alltså: inget ont som inte för något gott med sig. Och en sak är säker: nu vet jag exakt var förlossningen ligger. Tror jag.