MÄnga sörjande kom till kyrkorna för att ta avsked av Helena Strömbro Ershag och Lars Andersson. Musiken hade en framtrÀdande roll vid bÄda begravningarna.
Ăven om den lurat runt hörnet lĂ€nge kommer döden nĂ€stan alltid som en chock. Trots att vi försökt förbereda oss, bĂ€ddat in hjĂ€rtat i bomull för att dĂ€mpa sorgen, kommer den Ă€ndĂ„ att trĂ€ffa som en kĂ€ftsmĂ€ll. De senaste mĂ„naderna har vi pĂ„ Norran drabbats av dubbla dödsbud, först den 31 mars nĂ€r vi förlorade vĂ„r redaktionschef Helena Strömbro Ershag och sedan den 25 juni nĂ€r vĂ„r affĂ€rslivsredaktör Lars Andersson gick bort. TvĂ„ fantastiska personer som med sin kunskap och sitt engagemang var ovĂ€rderliga för Norran och inte minst för oss kollegor. SĂ„ mĂ„nga fina samtal runt fikabordet, sĂ„ mĂ„nga kloka rĂ„d och framtidsplaner som nu aldrig kommer att bli av. Jag mĂ„ste erkĂ€nna att jag har svĂ„rt för döden. Det Ă€r en av fĂ„ saker vi inte kan pĂ„verka och det finns varken logik eller rĂ€ttvisa.
Jag minns chocken för drygt tvĂ„ Ă„r sedan nĂ€r vĂ„r dĂ„varande VD ringde mig klockan 16.20 en fredag och bad mig samla redaktionsledningen: âHelena har fĂ„tt cancer. Hon opereras nu.â SĂ„ overkligt det var att vĂ„r starka, omtyckta redaktionschef bara skulle försvinna frĂ„n en dag till en annan. Cancer. Det Ă€r inget bra ord. Samtidigt finns det behandling, det behöver inte vara en dödsdom. Men ibland spelar det ingen roll hur mycket man Ă€n kĂ€mpar eller hur mĂ„nga som hoppas och ber, en dag Ă€r kampen över och det finns absolut ingenting man som anhörig, vĂ€n eller kollega kan göra Ă„t det. Det Ă€r grymt.
Till minne av en omtyckt och saknad kollega. Det Àr fortfarande svÄrt att förstÄ att Lars Andersson inte lÀngre Àr med oss.
Beskedet att Lars gĂ„tt bort kom som en Ă€nnu större chock. VĂ„r fina, kloka Lars som hade svaret pĂ„ allt och var Norran personifierad efter nĂ€rmare 40 Ă„r pĂ„ tidningen. Jackan hĂ€ngde kvar pĂ„ stolen som att han bara gĂ„tt ut en stund. Vi visste att han var sjuk, men inte att det var sĂ„ hĂ€r illa. Att meddela personalen att en omtyckt vĂ€n och kollega inte lĂ€ngre finns med oss Ă€r nog bland det vĂ€rsta man kan behöva göra. Tack och lov Ă€r Norran en otroligt fin arbetsplats dĂ€r vi tar hand om varann, annars vet jag inte hur det hade gĂ„tt. Nog hade det varit skönt om vi kunde sĂ€tta upp en lapp âVi har stĂ€ngt, vĂ€lkommen Ă„ter pĂ„ mĂ„ndagâ pĂ„ norran.se, men i mediebranschen Ă€r det inte ett alternativ.
Dag för dag har vi tagit oss igenom den hÀr tiden, för att vi mÄste. TvÄ gÄnger har vi samlats i kyrkor för att ta ett sista farvÀl av vÄra fina kollegor, bÄda gÄngerna med vetskapen att begravningen planerats av personen i kistan. Det gör det hela Ànnu mer personligt och vackert mitt i sorgen. Men att se Helenas barn stÄ framme vid kistan, eller Lars 94-Äriga mamma helt förkrossad, dÄ gÄr hjÀrtat sönder. Det Àr inte sÄ hÀr det ska vara. Inget barn ska behöva sÀga farvÀl till sin mamma. Ingen förÀlder ska behöva begrava sitt barn. Och dÄ spelar det ingen roll om barnet Àr 6 Är, 46 eller 60. Det Àr ÀndÄ alltid ens barn och det Àr helt enkelt orimligt.
Helena Strömbro Ershag begravdes den 3 maj i Ăjeby kyrka och Lars Anderssons begravning Ă€gde rum 24 juli i Sankt Olovs kyrka.
Livet. SĂ„ vackert och skört. SĂ„ lĂ€tt att ta för givet. SĂ„ svĂ„rt att leva fullt ut, âsom att varje dag vore den sistaâ. Det blir sĂ„ tydligt nĂ€r man sitter dĂ€r i kyrkbĂ€nken tillsammans med en brokig skara sörjande som alla pĂ„ olika vis flĂ€tas samman i ens livsvĂ€v. I dessa möten finns ocksĂ„ nĂ„got hoppfullt, en förvissning om att minnena lever vidare och en tacksamhet över att vi fĂ„tt ha dessa fantastiska personer i vĂ„ra liv. Och att vĂ„ra liv trots allt gĂ„r vidare, hur ont det Ă€n gör. Precis nĂ€r vi gĂ„r ut ur kyrkan den dĂ€r kvava onsdagseftermiddagen tittar solen fram. Jag tĂ€nker att nu kan det bara bli bĂ€ttre. Hösten pĂ„ Norran kommer att bli annorlunda, men det kommer att bli bra. Till slut.
Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt tack till den fina personalen pĂ„ sjukhuskyrkan i SkellefteĂ„ som stöttat oss under denna svĂ„ra tid och Ă€ven skicka med nĂ„gra kloka ord frĂ„n P.O. Enquist: âEn dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi levaâ.