Många sörjande kom till kyrkorna för att ta avsked av Helena Strömbro Ershag och Lars Andersson. Musiken hade en framträdande roll vid båda begravningarna.
Även om den lurat runt hörnet länge kommer döden nästan alltid som en chock. Trots att vi försökt förbereda oss, bäddat in hjärtat i bomull för att dämpa sorgen, kommer den ändå att träffa som en käftsmäll. De senaste månaderna har vi på Norran drabbats av dubbla dödsbud, först den 31 mars när vi förlorade vår redaktionschef Helena Strömbro Ershag och sedan den 25 juni när vår affärslivsredaktör Lars Andersson gick bort. Två fantastiska personer som med sin kunskap och sitt engagemang var ovärderliga för Norran och inte minst för oss kollegor. Så många fina samtal runt fikabordet, så många kloka råd och framtidsplaner som nu aldrig kommer att bli av. Jag måste erkänna att jag har svårt för döden. Det är en av få saker vi inte kan påverka och det finns varken logik eller rättvisa.
Jag minns chocken för drygt två år sedan när vår dåvarande VD ringde mig klockan 16.20 en fredag och bad mig samla redaktionsledningen: ”Helena har fått cancer. Hon opereras nu.” Så overkligt det var att vår starka, omtyckta redaktionschef bara skulle försvinna från en dag till en annan. Cancer. Det är inget bra ord. Samtidigt finns det behandling, det behöver inte vara en dödsdom. Men ibland spelar det ingen roll hur mycket man än kämpar eller hur många som hoppas och ber, en dag är kampen över och det finns absolut ingenting man som anhörig, vän eller kollega kan göra åt det. Det är grymt.
Till minne av en omtyckt och saknad kollega. Det är fortfarande svårt att förstå att Lars Andersson inte längre är med oss.
Beskedet att Lars gått bort kom som en ännu större chock. Vår fina, kloka Lars som hade svaret på allt och var Norran personifierad efter närmare 40 år på tidningen. Jackan hängde kvar på stolen som att han bara gått ut en stund. Vi visste att han var sjuk, men inte att det var så här illa. Att meddela personalen att en omtyckt vän och kollega inte längre finns med oss är nog bland det värsta man kan behöva göra. Tack och lov är Norran en otroligt fin arbetsplats där vi tar hand om varann, annars vet jag inte hur det hade gått. Nog hade det varit skönt om vi kunde sätta upp en lapp ”Vi har stängt, välkommen åter på måndag” på norran.se, men i mediebranschen är det inte ett alternativ.
Dag för dag har vi tagit oss igenom den här tiden, för att vi måste. Två gånger har vi samlats i kyrkor för att ta ett sista farväl av våra fina kollegor, båda gångerna med vetskapen att begravningen planerats av personen i kistan. Det gör det hela ännu mer personligt och vackert mitt i sorgen. Men att se Helenas barn stå framme vid kistan, eller Lars 94-åriga mamma helt förkrossad, då går hjärtat sönder. Det är inte så här det ska vara. Inget barn ska behöva säga farväl till sin mamma. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Och då spelar det ingen roll om barnet är 6 år, 46 eller 60. Det är ändå alltid ens barn och det är helt enkelt orimligt.
Helena Strömbro Ershag begravdes den 3 maj i Öjeby kyrka och Lars Anderssons begravning ägde rum 24 juli i Sankt Olovs kyrka.
Livet. Så vackert och skört. Så lätt att ta för givet. Så svårt att leva fullt ut, ”som att varje dag vore den sista”. Det blir så tydligt när man sitter där i kyrkbänken tillsammans med en brokig skara sörjande som alla på olika vis flätas samman i ens livsväv. I dessa möten finns också något hoppfullt, en förvissning om att minnena lever vidare och en tacksamhet över att vi fått ha dessa fantastiska personer i våra liv. Och att våra liv trots allt går vidare, hur ont det än gör. Precis när vi går ut ur kyrkan den där kvava onsdagseftermiddagen tittar solen fram. Jag tänker att nu kan det bara bli bättre. Hösten på Norran kommer att bli annorlunda, men det kommer att bli bra. Till slut.
Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt tack till den fina personalen på sjukhuskyrkan i Skellefteå som stöttat oss under denna svåra tid och även skicka med några kloka ord från P.O. Enquist: ”En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva”.