Detta är en bofink, enligt uppgift.
Vet ju så innerligt väl att H-ordet är ute och helt passé. Grubblar och tänker och måste till slut trava iväg ända till storchefens krypin och fråga. Storchefen är inte heller säker på sin sak. Han googlar så smått och kommer fram till att F-ordet ligger helt rätt i tiden och anses vara mest korrekt att använda i både tal och skrift.
Funktionsnågonting ska det vara. Funktionsnedsatt. Funktionsvariation.
Har så svårt att hålla reda på alla nya F-beteckningar. Använder fortfarande ordet "handikappad" om både mig själv och andra utan att rodna det allra minsta. Trots att jag verkligen borde skämmas över min pyramidala okunnighet som tycks bli allt värre för var vecka som går.
Annat var det på tant Brittas tid. Britta med den klassiska pagefrisyren, med spikrak lugg, och som var biologilärare ända tills hon helt förlorade synen i mogen ålder. Sedan var hon inte biologilärare längre, bara en blind kvinna med förtidspension och knivskarpt intellekt. När hon skulle förklara för andra vilket gäng hon tillhörde nuförtiden, då fixade hon det med ett enkelt och klatschigt rim: "Döva, blinda, halta och vinda", flinade Britta glatt nedanför de sotsvarta solglasögonen.
Klar, enkel och fruktansvärt rak på sak, sådan var denna före detta gymnasielärare. För det klart att inte kunde hon fortsätta att jobba. På 1970-talet gick det verkligen inte för sig.
"Skitgubbe-skitgubbe-skitgubbe-paus. Skitgubbe-skitgubbe-skitgubbe-paus"
Istället blev hon Fågel-Britta med halva stan. Det var vad hon gick in för sedan - att lära sig att artbestämma fåglar enbart med hjälp av deras läten.
I lövsprickningstider var Britta i sitt absoluta näbbesse. Lyssnade så intensivt att luggen kom i gungning. Man kunde riktigt se hur öronen vibrerade bakom de blanka mörkbruna hårgardinerna med gråa strimmor i.
Tänk så mycket nyttigt vi tonåringar kunde ha lärt oss av Britta om vi bara hade orkat lyssna på vad hon hade att lära ut den gången. Nu är det bara den där ramsan som fastnat riktigt ordentligt och så ett enda fågelläte och det är inte ens säkert att det var talgoxen det var fråga om. Kanske var det bofinken.
I alla fall så försökte Fågel-Britta få oss intresserade av fågelsång genom att översätta de intrikata drillarna till enkel och praktisk svenska.
"Skitgubbe-skitgubbe-skitgubbe-paus. Skitgubbe-skitgubbe-skitgubbe-paus" flöjtade Fågel-Britta och svängde med sin gamla basker för att riktigt poängtera den fasta rytmen som var sig lik vår efter vår.