Åtta kilometer utanför Jörn finns lilla Piptjärn, med mycket skog och lite hus.
Det börjar tidigt, men accelererar kraftigt i tonåren. Den stillsamma, undermedvetna separationen från hemorten och allt som är den. Du blir 15 år och upptäcker Håkan Hellström, och inte sjunger han om att inte känna någon sorg på Möjligheternas torg. Du blir 16 år och fyller öronen med kärleksförklaringar till Stockholms horisont, för inte tonsätter Markus Krunegård Rönnskärs skyline.
Det är såklart rimligt, för vi har en tendens att skriva om sådant vi känner till, gator som vi vandrat längsmed, och såvitt jag vet har varken Hellström eller Krunegård känt havsbrisen vid Sävenäs eller funderat över vad som är grejen med Lyftet. Men jag kan inte låta bli att tänka på konsekvenserna en sådan verklighetsbeskrivning får för en liten 15-åring med förkärlek till svensk pop. Vad händer när populärkulturen får någon annan plats att glittra, premierar betong framför granskog, storstädernas tunnelbanor framför våra lokalbussar? När allt det roliga verkar ske 100 mil bort?
Skelleftepoeten Lo Lindström har skrivit raden 'Hur är det att bli kär i orten du lärt dig avsky?'
Det är ingen slump att så många unga pratar om att flytta härifrån, om att lämna för att "bli någonting". Jag tänker att det till viss del beror på förutsättningar, på politik och resursfördelning. Men jag tänker också att det beror på vilka berättelser som får ta plats, de som rullar där i vardagen, i låttexter, sitcoms och litteraturen. Vi finns där, men ofta finns vi där som exotisk krydda eller med ett slags västerbottniskt mörker som vi absolut besitter, men ärligt talat tror jag inte vi är särskilt mycket dystrare än gemene Stockholmare.
Mitt 15-åriga jag bar inte på den analysen, mitt 15-åriga jag hörde bara det som sjöngs: om något skulle hända, kunde det aldrig hända här. För om oss fanns det inget spännande att berätta, det var ju tydligt, om oss skrevs det aldrig några bländande metaforer.
Snart är det hemvändartider, gamla gymnasiekompisar vänder norrut över julen och vi kommer mötas på någon pub eller kanske i kön på en mataffär. Vissa tittar på en som en som blev kvar, som att det är något att skämmas över, som att det inte är ett val utan något du "blir".
Skelleftepoeten Lo Lindström har skrivit raden "Hur är det att bli kär i orten du lärt dig avsky?" och ja, hur är det egentligen? Krävs det distans? Några år på en annan plats? Eller bara glasögon nog att se bortom alla onda tankar som tänkts om Skellefteå, som egentligen aldrig var dina egna?
Jag vet inte. Mitt eget förhållande till hembygden är komplext, en kärleksrelation som går upp och ner. Men något jag vet är följande: som 15-åring drömde jag om Göteborgsgator och spårvagnar, nu drömmer jag om en isig jul i Piptjärn utanför Jörn.