– Vad roligt att du är här, sa han. Jag passade på och smet ifrån en stund. Det är lugnare här.
Jag tror att det var min västerbottniska härkomst som tilltalade honom och som gjorde att han alltid hälsade på mig som om vi varit vänner hela livet. Jag var på plats på Erikssons huvudkontor för att jobba med det de kallade sitt paradigmskifte. Vi började prata om hur arbetet gick och om den stora förflyttningen från analogt till digitalt. Det var en stor förändring och självklart en utmaning för företaget.
Kurt tystnade och tittade ner på aktieägarna som nu myllrade runt som små myror och drack kaffe, nickade, skakade hand och stannade av och växlade vad jag antog var hövliga artighetsfraser.
– Tänk vilken utmaning de står inför, sa Kurt.
– Vad menar du, sa jag.
– Jag tänker på den stora förändring vi alla står inför. Nu måste alla ta till sig digitaliseringen, sen kommer nog vår affär förändras som ett led av det och människornas tillgång till andra val. Det kommer att gå fort, speciellt i vår bransch, sen kommer alla andra branscher att komma efter. Var ska vi hitta kompetensen?
Hans fråga blev hängande i luften, det var dags för Kurt att gå tillbaka till sitt möte och det var dags för mig att söka mig till mitt hotell för att förbereda mig inför morgondagens arbete.
Jag har ganska många gånger under min fortsatta karriär tänkt tillbaka på just det här mötet med Kurt. Då och där, när han inte hade någon prestige, ingen underställd eller någon annan som skulle värdesätta det han sa. Vi var två Västerbottningar som stod och tittade på myllret som affärsvärlden består av. Höga förväntningar, mycket spekulation och många oroliga själar även om de för tillfället hade väldigt hög svansföring. Det var första gången som jag överhuvudtaget började fundera på hur framtiden kommer att se ut när det gäller kompetensförsörjning och rekrytering. Hans ord väckte många tankar.
Det skulle inte gå lång tid efter detta då jag för första gången verkligen fick uppleva konsekvenserna av hans farhågor. Företaget jag jobbade för skulle anställa programmerare och helt plötsligt var alla uppsugna och de få som fanns att tillgå hade löneanspråk som var långt över de gängse lönerna. Sedan dess har många pratat om den framtida kompetensbristen men få har aktivt engagerat sig och gjort något åt det. Något stort och bestående. Därför är det extra roligt att bo i Skellefteå. Här har både företagen och kommunen insett problemet och varit med och byggt lösningar som Exploratoriet och T2 College. Vilket är helt fantastiskt och relativt unikt i Sverige.
Vår industri, och även den kommunala verksamheten, har ett stort behov av framtida kompetens inom naturvetenskap och teknik. Det brinner faktiskt i knutarna om vi ska kunna växla upp och få tillräckligt många behöriga sökande till framtidens tjänster. Vi gör allt för att dra vårt strå till stacken men jag upplever att det i dag är många som ser problemet men som inte tar sig tid att göra någonting åt det, och som kanske dessutom inte tycker att det är deras sak att driva på utvecklingen. Dessvärre tror jag att den som inte förstår problemet och tar sitt ansvar i dag, inte kommer att ha något problem i morgon för att de försvunnit från affärskartan.
Annica Bray är chef på Exploratoriet - Skellefteås Science Center. Hon har en enorm arbetslivserfarenhet inom allt från digitala näringar till tung industri och basnäringar. Hennes ständiga drift att lära sig nya saker har resulterat i tre olika universitetsexamina. Hon är politiskt aktiv, sitter i olika styrelser och gör en del volontärjobb. Under femton år har hon drivit flera olika företag inom olika branscher. Hon har arbetat på Aftonbladet, Paregos och Handelskammaren för att nämna några arbetsplatser. De mest spännande uppdrag hon har haft är ett nuvarande volontärarbete för Nasa där hon översätter texter från ”HiRISE, the BeautifulMars Project” och ett läraruppdrag för en flygvärdinna för Panam och en regeringstjänsteman från Lichtenstein.