Massor av fotbollsfans på Wembley i London inför en match mellan Chelsea och Arsenal den här säsongen.
Alla har sina egna historier när det gäller vilket lag som man håller på.
Bland sportintresserade i min generation, som växte upp med SVT:s monopol och ett väldigt begränsat utbud av lagidrott på tv, är det nästan självklart att man har ett favoritlag i engelska ligan i fotboll. Men även många yngre, som inte tillhör den så kallade Tipsextragenerationen, har skaffat sig ett engelskt lag som hjärtat klappar för.
På Norran finns en salig blandning av fotbollssupportrar. Här jobbar – och har jobbat – människor som håller på Manchester United, Liverpool, Manchester City, Everton, Leicester, Tottenham och Arsenal. Ja, även lag som Derby, Sunderland, West Bromwich, Fulham, Wigan och Leeds har sina anhängare på denna tidning.
Och på Facebook märker jag varje helg att bekanta kletar ner halva flödet om hur det gått för en massa andra lag.
Sedan finns det dem som bara håller på Barcelona. Eller på Sverige.
Åsså har vi såklart dem som inte bryr sig alls om fotboll och inte ens kan förklara vad offside är, men det är förstås en helt annan sak.
När jag var yngre hade jag väldigt svårt för fotbollslag som filmade och maskade under matcherna – så därför hejade jag inte enbart på Sverige i VM eller i kvalmatcher till mästerskap – utan jag höll på alla nationer som mötte Italien.
Engelska ligan då? Ja, under den långa tipsextra-epoken hade jag en förkärlek till att hålla på det lag som var underdog och kontentan av det blev att jag egentligen höll på alla lag utom Liverpool.
Det hjälpte nu föga och min barndom och mina tonår blev rätt svåra när det gällde det här med engelsk fotboll. Åren 1976–1980 vann Liverpool ligan fyra gånger. Sedan vann de även ligan 1982, 1983, 1984, 1986 och 1988. Ja, ni fattar – Liverpool vann nästan alltid under min uppväxt. Även när de spelade dåligt lyckades de vinna med 1–0 på något offsidemål av Ian Rush i 94:e minuten.
I högstadiet var vi ett gäng killar som beställde Spurs-halsdukar från London en gång, men i ärlighetens namn blev jag aldrig någon sann supporter till Tottenham. De där halsdukarna beställde vi nog mest för att mopsa upp oss mot några andra Norrhammarelever som skyltade med att de höll på Liverpool.
På senare år när jag fått frågan vilket lag jag håller på i England så har jag oftast svarat Chelsea. Men då har det mestadels handlat om att jag försökt vinna på vadslagning. Något som blev lyckosamt 2015 och 2017, då Chelsea vann ligan i ohotad stil och fyllde på saldot på mina spelkonton.
Den här säsongen insåg jag tidigt att Chelseas lagbygge inte skulle räcka något nytt ligaguld och investerade därför inga nya insatser på det. Av den anledningen har jag heller inte lidit alltför mycket av att Chelsea den här säsongen förlorat onormalt många matcher.
Med det vill jag ha sagt att jag inte är – eller har varit – någon sann Chelsea-fan i själen. Mina Chelsea-sympatier har bara handlat om pengar.
Ska sanningen fram har jag aldrig skaffat mig något engelskt favoritlag som man håller på i vått och torrt, även fast jag varit fotbollsintresserad i flera decennier.
Men det behöver ju inte vara för sent än. Frågan är bara vilka man ska välja.