Foto: Christine Olsson/TT.
Det är varmt. Sommaren klibbar sig fast på våra kroppar, kvällarna är ljumma och grilloset ligger som ett tungt täcke över kvarteret vi bor i. Vi hänger upp våra badlakan och rödprickiga filtar på det smidda metallräcket och sanden som följt med hem landar mjukt på gräsmattan nedanför. Det är sommar och värmen är här, inte för att stanna utan snarare på ett högst tillfälligt besök.
Hon konstaterar att hon redan är less. Trots att sommaren hittills bara bjudit på regn, dimma och nästintill drivis känner hon sig trött på värmen och det den för med sig.
Hon är trött på att organisera utflykter och att vilja fly bort från staden, där luften står stilla, bara för att tillgodose behovet av vattenlek och friska vindar. Hon är trött på att packa picknickväskan och på att leta badkläder och jag förstår henne till fullo. Vi har fått värmen vi velat ha och ändå är vi inte helt nöjda.
Kanske är det ett nutida problem som i-landsmänniskan tampas med, eller så är det ett universellt problem för mänskligheten i stort. Vi längtar och vi trängtar, men när målet är nått är det ändå något som skaver och gör att känslan inte är euforisk.
Det är födelsedagar som inte levererar, semestrar som känns för korta, middagar med för lite sälta och sötma eller kläder som stramar åt efter en alltför glad sommar. Tillfällen som fått smolk i sin bägare, trots att den varit fylld med glädje.
Nu är perioden här då vi alla samlas igen vid fikabord och lunchserveringar, tiden då vi delar med oss av sommaren som gått och aldrig kommer åter. Det är tiden då vi ska väva in missnöjet i berättelsen om en lycklig sommar, för vi är i-landsmänniskor av idag och det är så vi funkar.
Vi kan aldrig vara helt nöjda och det är väl bra konstigt. För vi har det egentligen hur bra som helst.
Sofie Hedman
Vi har fått det vi velat ha och ändå är vi inte helt nöjda.
