Läsning. Foto: TT
”Det var du som bestämde att vi skulle göra det. Inte vi.”
Nioåringen är trött och grinig och vill inte göra sin läsläxa. Eller om det är mamma som är trött och grinig. För jag kontrar blixtsnabbt med att ”Alla barn måste göra sin läxa, det ÄR faktiskt bara så. Läs nu!”
”Ja, men du sa att VI hade bestämt att det var dags att göra läxan. Och det hade vi inte. Det var du som hade bestämt det” säger han.
Och tillägger:
”Jag bara säger det.”
Lugnt och sakligt.
Ett vittne råkar befinna sig i rummet: sambon, som säger:
”Ja, du sa faktiskt så, fem poäng till Axel.”
Jag inser att de troligtvis har rätt.
Och att sonen har utvecklats enormt: Skärpan, lugnet och de sakliga argumenten. Framförallt att han håller sig cool, även när jag brusar upp.
Femåringarna, som snart fyller sex, är inte riktigt där. Deras rimlighetsbedömning kan brista rätt rejält, och går att utnyttja:
”OK, allt som inte är upplockat från era golv när jag kommer upp och städar, det åker in i dammsugaren!”
Vips är det välstädat. De får till och med bråttom att ställa undan leksakerna som är lika stora, eller större än dammsugaren.
Medan nioåringen gärna debatterar vem som har stökat ned. Problemet är bara att en veckas intensiva lekar, gör det omöjligt att reda ut det trassliga leksaksansvaret. Henrys magneter, under Viktors legogrej, alltihop ovanpå storebrorsans tidningar. Som bäddat för slagsmål.
När det är dags för läsläxa igen, har Axel ingen lust att läsa högt: ”Det spelar väl ingen roll om jag läser högt, det är väl viktigast att jag läser, eller hur?”
Men nu har jag laddat:
”Jo, men om du läser tyst får jag ju inte veta hur det går. Och det var ju SÅ spännande sist!”
Den gången funkar det. Inte säkert att det gör det igen. Och jag inser att det snart ska bli värre, när småbröderna kommit i kapp …
Deras rimlighetsbedömning kan brista rätt rejält.
