På skärmen framför min kompis syntes reklammeddelanden blandat med texter om hur det gått i den senaste fotbollsmatchen mellan något lokalt lag och någon enstaka bild på någon bekants barn. Hon brydde sig inte om det hela och skrollade uttråkat vidare tills hon plötsligt stannade. Framför henne syntes en bild på en vältränad kille i 25-årsåldern. Han stod på toppen av ett berg och i händerna ovanför hans huvud hade han en skivstång med två svarta vikter på vardera sida. I texten intill fanns en lång utläggning om hur han tillslut, efter många om och men, tagit sig till toppen av berget med skivstången på sina axlar. Imponerande, tänkte jag men min kompis tyckte inte alls det var relevant i sammanhanget utan sa istället: "Kan folk sluta utmana sig i onödan? De kommer bara skada sig och behöva åka helikopter därifrån och det kostar massa pengar. Kan de inte ta och roa sig hemma istället? Måste de göra något så onödigt jobbigt?". Hon suckade djup och sa något om att det hela störde henne något så oerhört.
För några år sedan intervjuade jag två kvinnor som hunnit springa från Turkiet till Sverige och paddlat längs med stora delar av Östersjön. Jag trodde knappt mina öron när jag först hörde det, men det var inte så svårt att förstå varför de gjort det när jag väl fick träffa dem. Det var ett äventyr. Ett minne. Någonting de aldrig kommer glömma.
Min kompis är, som ni kanske kan förstå, lite tvärtemot de där kvinnorna och när hon fick höra talas om dem tog det inte många sekunder innan hon hittat en lösning på det som hon uppfattade som ett problem. "Höjden av underhållning för sådana där människor verkar vara att utsätta sig för något skitjobbigt i flera timmar. Ska vi inte bara rekommendera dem att lägga ned med det där och gå till en bar istället?"
Kan folk sluta utmana sig i onödan? De kommer bara skada sig och behöva åka helikopter därifrån